Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Verkligenk Hon såg på honom med ett öfver-
lägset lugn, med ett fint och lika flyktigt leende af
ironi, hennes röst ljöd på samma gång mild och nä-
stan inställsam, hennes hy var så klar och genomskinlig,
han lade märke till allt detta, som om det var första
gången han såg henne. Han slog ned ögonen och
blef blekare, medan han svarade:
»Hvad ville ni här hos oss? Er bror mådde ju bra
och behöfde ej er vård. Hvarför kommer ni, den
förfinade civilisationen, till ödemarker och mörker, der
ni ingenting har att göra?
»Om jag förstod er riktigt, söker ni ju just ljus
och kultur. |
»Det är förbi. Jag försökte en gång få en planta
att växa, som skulle vara till välsignelse för andra;
men den ville inte gro, blommorna föllo af utan att
sätta frukt? Ni hörde ju sjelf, att man hånade mig
och skrattade åt mig. Nu hoppas jag inte längre.
Så kommer ni i min väg, rikedomens bortskämda barn,
det är inte blott ert härliga ansigte folk beundra, när
de stå stilla och stirra efter er, utan derför att en
renhet och en själens oskuld, som jag aldrig sett förr,
har andats öfver denna skönhet. Jag har nog läst
om dessa mäktiga varelser, som bara tycktes skapade
att fängsla och förtrolla, men jag trodde, att de en-
dast funnos till i romanen och fantasien. Jag vet
mycket väl, att ni tillhör en rikare verld än den jag
känner, att våra banor inte kunna mötas, derför att
; |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
