Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustru, han skall stanna hos mig och hos er, eller
också skall ni följa med oss dit vi styra vår färd —
men allra först måste vi ha fred, inte sant?«
»Vet Zevaco, hvad ni här säger?
Nej, ni skulle först veta det. Nu må ni gerna
berätta det för honom — men inte allt sammans på
en gång — då dör han visst af glädje.« i
Santandra satt ett ögonblick och stirrade på henne,
han behöfde tid att fatta det han hörde. Han såg
småleendet och rodnaden återvända, såg hennes ögon
lysa och stråla, det snyftade i hans bröst, han kysste
hennes hand och behöll den, medan han ryckte sin
stol närmare Tartaroli, vände sig mera om mot honom
och nickade. Den andre såg förvånad på honom.
»Nå, du vill ha mer ännu, mumlade han — nå
ja! du skall så fål<
Han öppnade sin snusdosa, tog sig en pris och
bjöd Tartaroli. Derefter lade han sin hand på sin
oväns hjessa och purrade omkring i hans lockiga hår,
medan han allt jemt höll fast Paola med andra han-
den, som om han varit rädd att hon skulle springa
sin väg. Hon blef först fri, då Tartaroli plötsligt reste
sig upp, slingrade armarne om Santandras hals och
kysste honom på båda kinderna.
Männen nere i kyrkan hade varit vittnen till allt
som förefallit i koret. Hvad som derefter följde, låter
sig svårligen beskrifvas. Jubelrop och skrik, tjut, som
blott corsicanen känner, förenade sig i en bedöfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
