Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att sticka iväg till Norge på lördagskvällarna. Där hade han
stora försänkningar bland bönderna, och därifrån återvände
han alltid med mystiska kolli som stjälptes av innan man
kom fram till barackerna, ingenjörerna och prästen, och till
vilka Efraim Ljung alltid återvände krypande bakom stenar
och snövallar.
Tokrolig var han emellertid, så ingenjörerna såg ofta genom
fingarna med hans snedsprång. För kamraterna var han ett
stycke sol i allt mörkret. Han kunde jigga som ingen annan.
Hans flamröda ansikte var som uppspänt över bara senor och
muskler utan aning om kött och kunde skifta i alla grader
av mänsklig sorg och glädje bara för att tillfredsställa
fordringar på något roligt. Han hade ett sätt att blåsa upp
kinderna, truta med munnen och spela på en osynlig basun så
att änglarna skulle ha avundats honom. Själv var han aldrig
riktigt glad i sitt innersta, om det nu var spriten som
förstört honom eller om han hade det medfött. Men han tyckte
om att roa andra.
Nu hade han återigen varit efter sprit i Norge. Han hade
flera lådor undanstoppade i släden, och gränsvakten blundade
beskedligt den gången.
Efraim Ljung låg på mage över lasset och halvsov. Så hade
han legat orörlig sedan de lämnat Hundalen. Skjutsbonden
satt och halvsov framför han också, full som han var. Vid
varje vickning av släden gjorde båda en överhalning som om
de velat uppsöka en säkrare sovplats. Än så länge hade allt
gått bra.
Det var tidigt på söndagseftermiddagen och ännu så ljust
att hästen själv hittade fram mellan de långa störarna med
deras små röda flaggor, som utmärkte vägen.
Ljung kände plötsligt att han frös om nacken. Han vände
på sig och lade sig på rygg. När han hörde hästens pingla
förstod han att han låg kvar på släden.
Det snöade stora, väldiga flingor. Hela himlen över honom
var alldeles kritvit av snö. Det var riktigt lustigt att se hur
stilla och beskedligt flingorna föll. En lång stund låg han
och lekte med halvöppen mun och kände hur de smälte på
tungan. Och han tyckte det var pin livat att se hur han själv
blev vitare och vitare. Han försökte ligga så stilla som möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
