Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt för att snökakan på bröstet inte skulle glida av. Men det
var inte så lätt. Den fördömda släden halkade och åkte hit
och dit. Ibland hasade den iväg åt sidan så att han måste ta
spjärn med både händer och fötter för att inte slängas ur, och
ibland rusade den iväg utför backarna så han tyckte han skulle
slå volt baklänges.
Men det kom också långa, lugna bitar, då färden gick
fridfullt och släden gled framåt nästan omärkligt genom allt det
vita. Då inbillade sig Ljung att han låg i en stor, fin säng
med mjuka bolstrar och hade tjocka, vita lakan över sig. Till
sist tyckte han att det blev en varm, ullig filt han hade på sig,
och den tanken gav honom sömnkänslan tillbaka. Han slöt
ögonen och tyckte sig dö. Han hörde klockan ringa. Det
stärkte honom i tron att han var död. Han log under flingorna, som
bäddade ner honom bättre och bättre. Sabla rart det var!
Släden gled stilla och sakta in i en vit drömvärld.
Han vaknade vid att han tumlade omkring i snön. Det var
redan skumt, och det dröjde en stund innan han fick klart för
sig att han ramlat ur släden. Han försökte resa sig men sjönk
ner till midjan i snön. Han sparkade vilt omkring sig och
hojtade några gånger. Så lyssnade han.
Först hörde han inte ett ljud. Men sedan tyckte han sig
höra hästpinglan långt, långt borta. Så var även det ljudet
borta.
”Bondtjuv!” muttrade Ljung.
Hur han kravlade omkring lyckades han till slut komma
upp på vägen igen. Där var inte stort bättre. Visserligen
kände han botten under fotterna, men snön gick till knäna och
det var mattsamt att pulsa fram. Han drog ner luvan ända
till ögonen och lunkade på.
I början gick allt bra, även om han tog några sidsteg då och
då och famlade efter störarna vid vägen. Tröttheten tog dock
ut sin rätt. Han gick länge och dividerade med sig själv hur
skönt det skulle vara att få sova en stund, bara en liten
stund, bara sitta vid vägen ett slag och blunda. Han nickade
och hickade där han trött släpade benen efter sig. Han visste
inte om han gick framåt eller bakåt. Allt omkring honom var
en ullig, vitgrå skymning. Hans halvöppna ögon urskilde nätt
och jämnt störarna längre. En och annan röd tygbit kittlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
