Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerell och Landström stod med en lykta i vardera handen
och lyste så gott de kunde.
Efter några minuter stötte de på honom bredvid en stor
sten, som han krupit intill. Han sov gott med händerna djupt
nergrävda i kavajfickorna, och han muttrade en hel del
otidigheter över att bli väckt. När de reste upp honom kunde han
inte skilja föttema från varann. Pjäxorna hade frusit ihop.
I en fart fick de upp honom på släden, höljde över honom
filtarna och körde så fort de kunde ner till barackerna. När
de kom dit var Ljung pigg och glad som om det inte hänt
honom något. Till sjukstugan ville han inte på några villkor.
Han hade för sig att där skulle bensågarn karva fotterna av
honom, och dem ville han helst behålla.
De tog in honom i baracken och skickade efter doktorn.
Innan han kom skar de upp pjäxorna på Ljung. Fotterna var
så vita de kunde vara på en rallare, med en lätt blånad på
tårna.
Ett ämbar med snö bars in, och sedan turades de om att
gnida hans fötter med snön, medan Ljung satt på britsen och
blåste på sin osynliga basun med det vanliga saliga leendet
så att rallarna hade svårt att hålla sig allvarsamma.
”Inte går det där, gubbar!” sade Ljung. ”Jag vet ett bättre
sätt. Ta hit ett par flaskor brännvin!”
Man kom med det begärda.
”Ta nu hit Majas balja, så ska ni få se på toddy, gubbar!”
skojade han.
När han fått fram baljan slog han innehållet i de båda
litrarna i baljan och stack sedan till rallarnas förtvivlan fotterna
i den.
Där satt han och mådde som en prins när doktorn kom.
Och doktorn skrattade och lät honom sitta. Han kände
gossarna, och när de satte den sidan till var de omöjliga. Det var
bäst att lämna dem i fred.
När han gick sin väg igen räckte Ljung lång näsa efter
honom och uttryckte sitt välbehag.
”Nej du, bensågare!” sade han. ”Den här gången blev du
allt lurad på virket!” Yttrandet väckte naturligtvis jubel i
hela baracken och föranledde tömmandet av åtskilliga
buteljer konjak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
