Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ondskans våta, slemmiga nattkyla, sen såg vi inte varann.
Vi stod stilla och såg mot Kumonas kåta, varifrån gnistorna
sprutade ur rökfånget. Omkring oss hörde vi det välkända
ljudet av renarna, som föll omkull och dog. När vi böjde oss
ner för att se i de närmaste renarnas ögon skälvde de av en
hemlighetsfull skräck, som inte var dödens.
På morgonen när dimmorna lyfte kom Kumona ut. Han
kallade den mest förtrogne till sig och frågade honom vad vi
gjort. Vi hade försökt allt utom offer. Det hade vi glömt bort
i förskräckelsen.
Hela dagen höll vi på att sprätta bort allt silver ur bälten,
barmstycken och koltar. Kvinnorna grät när smyckena måste
bort, men de tordes inte annat än att lyda Kumona.
Silvret fyllde ett par näverkontar när vi slöt om kvällen.
Kumona tog trolltrumman och silvret med sig och for hit ut
till stenen, där vi offrat för att behålla lyckan, men som vi
glömt bort när olyckan kom så där tvärt. I ett dygn låg
Kumona på knä och slog oavbrutet på trolltrumman, slog så det
skallrade i fjällen och så renarna glömde att dö. De stod med
spända öron och lyssnade.
Kumona åt inte, drack inte, bara slog, tills han föll
omkull. Vi rodde dit. Han tuggade fradga, och det stod som snö
om munnen på honom. Så blev han som död och låg stel med
vidöppna ögon och knutna händer.
Innan han ännu vaknade hade renarna börjat dö igen i
stora hopar. Hela fjället upp mot Allas jokk låg fullt av dem.
Deras ögon längtade bort, men renarna rådde inte. De
vacklade som om de varit yra av brännvin. Det var det
hjälplösaste vi sett. Då föll förlamningen, rädslans förlamning över
oss. Ondskans makter var starkare, starkare till och med än
Kumona.
När vi rodde hem med Kumona talade han inte. Han satt
och såg rätt in i himlen, där stjärnorna darrade.
Har du sett att stjärnorna kan darra av rädsla? Att de
darrar mest innan de faller ner? Inte. Nejnej, du har levat
för lite i fjället. Den natten föll stjärnor så tätt, så tätt att vi
inte hann blinka mellan dem. Det är stjämpest, det.
Men Kumona blinkade inte. Han satt tyst i båten och såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
