Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på dem. Fradgan hängde omkring hans mun, hängde i
skägget, som om det frusit, men ögonen var blanka av liv.
Han såg mot stjärnorna. Då och då frågade han någon där
uppe, någon som han men inte vi såg: ”Vad vill du? Vad vill
du?”
När vi lade till vid stranden reste han sig och vadade själv
i land till sonen, som väntade. Han omfamnade honom och
stödde sig tungt på honom.
Vi måste trampa oss fram på renarna för att komma till
kåtorna, så tätt låg de. Men de jämrade sig inte, ty de kände
inget. De låg på rygg med benen hopdragna under buken.
Men homen hade de stora, starka tjurarna borrat djupt i
jorden, som om de ville hålla sig fast för en förödelsens storm,
som ingen såg och ingen mer än de kände.
Livet höll på att dö. Allt var tyst kring kåtoma, bara
mumlet från de gamla kvinnorna, som satt i ring vid sjön och
trodde att de kunde hålla ondskan på avstånd med eld och
trolldom.
När Kumona gick förbi dem tystnade de skamsna och
blåste upp elden för att se honom i ansiktet. Han stannade
och såg in i elden. Det isgråa skägget brann som eld. Så
skakade han på huvudet och gick till sin kåta.
I gryningen bröt vi upp från kåtorna.
Hundarna lyckades samla några tusen renar, raglande och
yra, fulla av pestens feber och med bly i hasorna. De släpade
sig fram i det våta höstregnet, över Allasjokk, som tog hälften
av dem med sina virvlar.
Vi jäktade på för att hinna skogen, men ingenting hjälpte.
Efter oss lämnade vi ren efter ren. Dagen gick. Skogen dröjde,
och ondskan följde oss. Döden följde oss.
Då stannade Kumona, som gick först. På två dagar hade
han blivit krokigare än en björk. I två dagar hade han sökt sig
fram efter den bästa renstigen som fanns. Ty renarna gick
sist den gången. De orkade inte annat. I två dagar hade han
hållit allting samman, både djur och lappar. Alltjämt följde
ondskan oss. Kölden bet i oss. Snö och regn bytte om. De
yngsta grät, men tårarna frös på kinden.
Då stannade Kumona och rätade ut sig.
Bakom oss jagade moln, jämtunga av död och ondska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
