Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så stenarna i fjället lossnade och rullade ner. Hans ögon
lyste och blicken skar mot fjället där borta, som
morgondimmorna släppte.
Sonen stod stilla och såg på Kumona. Högre och högre steg
de röda eldslågorna, mäktigare och mäktigare växte Kumonas
röst, mer och mer skalv den av människohjärtats hårda slag.
Och Kumona växte och växte. Vi tyckte han nådde fjället,
nådde molnen, nådde himlen. Då gick sonen sakta fram mot
honom, i det han varligt drog bort barmstycket från sitt
unga bröst.
Vi tordes inte se. Vi tordes inte. Någonting blänkte i
Kumonas hand. Vi sjönk ner. Så måtte det kännas att gå över
ondskans is i Kårsåvagge. Marken skälvde under våra fötter,
jorden skakade, knäna darrade och våra hjärtan slog så ont,
så ont. Vi körde ner händerna i den våta mossan, ty de brann
som av eld. Vi ville skrika, men vi kunde inte. Och hela
tiden hörde vi rösten, den stora rösten, som talade från
molnen.
Så blev det tyst. Vi såg upp.
Vet du vad vi såg?
Kumona låg på knä vid sonen. Han höll hans huvud mellan
sina händer. Kumonas läppar rörde sig i ohörbara ord, och
hans isgrå skägg flöt över sonens bröst. Vi trodde först att
sonen sov, men så såg vi att något rött flöt i det isgrå
skägget, flöt ner i mossan, flöt in i elden.
Då förstod vi. Kumona hade huggit honom rätt i hjärtat.
Vi rusade upp och sprang till fjälls. Först när vi var högt
uppe vågade vi vända oss om.
Kumona låg kvar på knä vid sonen. Länge låg han där. Till
slut såg vi honom resa sig upp mödosamt. Återigen vräkte han
hela träd i elden. När lågorna stod som högst och hela
jorden där nere tycktes brinna, då böjde han sig ner, tog sonen
i armarna och störtade honom in i lågorna. Lågorna skrek
och rusade upp emot oss. Så började rösten där nere igen,
stor, mäktig, skälvande, som när människohjärtat rämnar.
Då tordes vi inte dröja längre.
Två dagar efter kom Kumona till oss, där vi satt vid
renarna. Järnmolnen hade kommit tillbaka. Kumona stod
framför oss. Hans ansikte var lugnt när han steg uppför fjället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
