Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Efter den färden fick Algren den rätta uppfattningen av
Lappland, och han älskade och fruktade det samtidigt. Han
älskade dess färger, och flera timmar om nätterna kunde han
sitta i någon bergskreva bortom baracken och röka och stirra
på Tornejaur eller Träsket som rallarna brukade kalla den
stora sjön, och som var ett obegripligt trolleri av färger, som
aldrig stod stilla utan skiftade från koppar och blod upp till
silver och isblått. Han älskade också de stora, tysta myrarna
och mosslavarna, som täckte nederdelen av bergen med
härliga mattor i purpur och violett.
Men de stora fjällen fruktade han. Där fanns något vilt och
ödsligt i de väldiga snökonturerna, och i regndagar spökade
de i dimmorna på ett sätt som inte överensstämde vare sig
med optikens eller fysikens lagar.
I synnerhet för Nuolja hade han en rent barnslig skräck. I
regndis lutade det sig fram över baracken där han bodde så
han trodde det skulle falla ner. Tidigt om morgnarna när det
var klart väder såg det ut som om toppen sträckte sig på
andra sidan det blåa himlavalvet. Andra gånger åt dimman upp
hela berget så att det inte syntes ett spår av det ovanför
björkskogen.
På det viset blev Nuolja för honom något fantastiskt, som
hans förstånd aldrig skulle få bukt med. Det blev ett
övernaturligt väsen, som var fientligt stämt mot honom. Han
stärktes ytterligare i den tron, när en lavin höll på att sopa bort
honom en kväll när han som vanligt satt och rökte i sin
bergskreva. Den gick några tiotal meter till vänster om honom,
och luftdraget var så starkt att han fick ta spjärn med hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
