Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skakade de till av frossbrytningar, men för det mesta stod de
stilla med hängande huvud och sov. Någon gång sträckte de
huvudena som om de sökte efter en osynlig vårdare framför
sig. Ibland skrapade de till otåligt med hovarna i den djupa
snön. En lång stund stod den fjärde i ordningen av hästarna
och såg upp mot kojan, där röken steg vit mot natthimlen,
men så vred han huvudet rätt igen och sänkte det mot snön,
trött och övergivet.
Timmarna led. Kallare och kallare blev det. Till och med
norrskenet slocknade. Men polstjärnan gnistrade ännu klarare.
Nu stod hästarna alldeles stilla, och huvudena hängde djupt
ner mot snön. Ingen av dem rörde sig mer. Hade någon sett
dem, kunde han ha trott att de sov. Det enda märkvärdiga
med dem var att deras andedräkt inte syntes mer, trots den
förskräckliga kylan. Där de stod liknade de en svart skulptur
i den isbleka natten och mot den vita snön.–-
överingenjören och Hjort kom åkande upp till Tornehamn
tidigt på morgonen.
De var inbyltade till oigenkännlighet där de låg nerbäddade
i släden, och de båda rallarna, som måst följa med för att
skotta vägen fri här och var, måste storspringa för att hålla
sig någorlunda vid liv.
överingenjören var på sitt vanliga, älskliga humör. Han
hade funnit allt på tok och gormat vid vartenda lag hela
vägen upp och uttalat sin förvissning om att banan aldrig skulle
bli färdig i tid. Hjort försökte som avdelningschef säga emot,
men han hade tröttnat. Sedan de lämnat baracken där de legat
över natten hade de inte växlat ett ord med varann. Hjort var
visst inte vid dåligt lynne, men han tyckte det kunde göra
den andre gott att få känna på vad man hade att kämpa mot
ute på själva banan.
Solen var ännu inte uppe, men Hjort såg genom sprickan i
yllehalsduken en smal guldkant tändas i sydost, och dagen
lovade alltså att bli vacker. Han hade visserligen avrått den
andre från att fortsätta färden i sådan kyla, men då denne
trilskades var det bäst han fick sin vilja fram så kanske han
teg en annan gång, när det blev tal om hur långsamt det gick
med banan. Han skulle bara ha vetat vad folket fick gå
igenom där uppe, både ifråga om mat och kyla. Och att skälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
