Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stegen till Gerell på förmiddagen och inte funnit någon
hemma ännu.
Det var nu på femte dagen som stormen höll i, och den
visade ingen lust att sluta.
Algren hoppade omkring och frös. Ett gott sätt var att
ligga till sängs, men matbestyren jagade upp honom, och inte
kunde han heller ligga på rygg och räkna, för då körde allt
blodet upp mot huvudet. Att komma utom dörren var inte
möjligt. Hansson hade visserligen vräkt ut rallarna att skotta
på morgonen, till uthusen och till Gerell, men det var också
allt som kunde uppdrivas av energi, och den skottade gången
hade strax yrt igen. Innesittandet gjorde Algren sjuk till
humöret. Han hade inte lust att ge sig in till rallarna, eftersom
han var säker på att han skulle genera dem, och Majas
onaturligt förlängda bestyr med städningen var han inte hågad
att uppmuntra, hur mycket hon än försökte fresta honom med
slarvigt tillknäppta blusliv och ömma ögonkast.
Lade han sig påklädd på sängen under filtarna längtade han
bort från alltsammans, tunnlar, kurvor och balansplan, och
stormens ideliga tjutande utanför förhöjde inte stämningen.
Fönstren var för länge sedan igenmurade av snödrivor, och
han måste hålla lampan brinnande hela dygnet för att se att
arbeta.
Han brydde sig inte om att hålla reda på dag och natt. Det
var absolut likgiltigt. Han sov när han var trött och åt när
han blev hungrig. Det var en mycket primitiv tillvaro, inte
särskilt ägnad att höja livsglädjen. Dygdiga Hanssons försök
att muntra upp honom med saftiga historier från husdjurens
liv äcklade honom outsägligt, och för att slippa hans
påflu-genhet reglade han dörren till förstugan och öppnade bara
för Majas välkända knackningar.
Han låg på sängen och halvsov. Som i en dröm hade han
redan länge hört bråk och oväsen ute i förstugan och antagit
att det var någon full rallare, som sökte sig ut eller in. Han
vände sig på sidan och försökte sova, då någon ryckte i
dörr-vredet och knackade.
”Vem är det?” frågade Algren.
”Det är jag. Öppna!”
Gerell stod där alldeles snöig från topp till tå. Han skaka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
