Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de av sig det mesta av snön, slog av skinnluvan mot
dörrposten och steg in. Han satte geväret i hörnet vid dörren.
”Nå, det var då för väl! Vi började nästan bli rädda att
du” —. Algren hejdade sig. Han hade kommit att titta på
Ge-rells ögon, och de såg högst märkvärdiga ut. De var omgivna
av röda ringar, och hans annars så muntra och käcka blick
flackade omkring i rummet utan att stanna vid något. Det låg
något ängsligt, jagat, i den, men också något av hunger. Och
han gungade oavbrutet med högra benet, där han satt alldeles
tyst på stolen vid kaminen.
”Är du hungrig?” frågade Algren.
”Hungrig? Jag vet inte. Jo, kanske ändå.” Gerell såg stint
på honom.
Algren lossade blåkopiorna från bordet och flyttade över
dem i sängen, där de genast rullade ihop sig med välbehag.
Han fyllde sedan bordet med alla delikatesser han hade kvar
— margarin, corned beef, tre sillbitar på en tallrik, en diger
brödbulle och en ostbit i stanniol.
”Vill du ha kaffe?” frågade han.
”Tack”, svarade Gerell tankspritt.
Algren fyllde på kaffepannan ur hinken, lyfte av två ringar
på kaminen och satte på surran. Så fullbordade han
dukningen med tallrikar, gafflar, skedar, två kaffekoppar, ett
tefat med sockerbitar och en burk kondenserad grädde, seg
som klister. Han tillbringade en lång stund med att peta hål
på gräddhinnan med passaren.
Gerell sade inte ett ord under tiden utan satt bara och
gungade med ena benet under tiden. Algren tyckte det
började bli kusligt.
”Nå, fick du honom?” frågade Algren till sist, medan han
lade på mer koks i kaminen.
Gerell tittade till på honom med en blick som det var gott
för Algren att han inte såg.
”Jo, jag fick — honom”, svarade Gerell.
Han betonade ”honom” på ett sätt som kom Algren att
spritta till och vända sig om.
”Björn, menar jag”, sade Algren förklarande.
”Det menade jag också. Vad skulle jag menat annars?”
”Ja, inte vet jag. Du sade det där ’honom’ så konstigt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
