Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algren räknade igenom alltihop än en gång och fick
samma resultat, men när Boman kom och mätte och räknade och
svor och levde och kallade Algren för ”en sån där förbannad
valp” blev Algren osäker på sina beräkningar, och det
förbättrade inte hans förmåga att sova.
Hela Tjugosjuan såg också att det var något på tok med
honom. Dygdiga Hansson försökte spela farbror och få fatt i
orsaken. Hans klumpigt vänliga ord rörde Algren, men då
han var säker på att han inte skulle bli förstådd kunde det
inte falla honom in att vända ut och in på sin själ. Maja
fördubblade också sin vänlighet mot honom, och om det nu var
den tilltagande värmen eller andra orsaker, men hon kom
ofta in till honom om kvällarna utan klänningsliv för att göra
i ordning till natten. Då hon såg bra ut och hade vissa andra
yttre fördelar, som alltid kommer att ha sin säregna
dragningskraft på män, oroades Algren av vissa
tvångsföreställningar av erotisk art, som inte var nyttiga för nerverna. En
kväll vid elvatiden, när solen lyste brandröd och het genom
norrfönstret inne hos honom och Maja kom in med barmen så
gott som naken, då sögs han också i famnen på henne som
stålbiten till en magnet, och glömsk av allt vad hon varit och
var lägrade han henne i ett tillstånd av vanvettig
upphetsning. Det kom honom att somna som en död man, men det
väckte honom också om morgonen med blygselns flammor på
kinderna. De flammorna slog ut från hans inre, där det
brände och brann. Gick han ut i den stora, vaknande sommaren
tyckte han att han fick en förklaring på sig själv.
Där ute sprängdes allt vintertungt och isgömt isär av
osynliga krafter, älvarna skakade sina bojor, och till och med
Tor-neträsk kastade av sig sitt smutsiga, halvårsgamla lakan och
hävde sig naket och rent mot himlen för att möta dess blå i
en trånande längtans spegel. Och allt liv, som vältrade fram
ur jorden med blommor och grönt; björkarnas skimrande
violett, som på en dag sprack ut i kejsargrön prakt, varifrån
blåhakens och rödvingetrastens sång tonade het av lidelse och
trånad genom midnattssolsskimret; fjällens strandterrasser,
som färgades i purpur; ja själva den drypande, våta marken,
där miljarder rännilar kvillrade och glänste; allt som skälvde
av vaknande kärleksyra, våldsam i sin korta lycka av liv och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
