Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fest för ingenjörerna, prästen, läkarn, sjuksköterskorna och
föreståndarinnorna på marketenteriet. När han kom hem vid
sjutiden på kvällen tvingade Hansson in honom till rallarna i
baracken, och där hurrade de för midsommam och skålade
med honom i hela skopor av Narviks-konjak. Till sist
halsades några dussin flaskor champagne till ära för ingenjörn,
”vår gosse”, som alla älskade att kalla honom när han inte
var närvarande. Spriten gjorde dem rörda, och Sköld skrek
och orerade vitt och brett om att bättre karl än ingenjör
Algren fanns inte mellan Ystad och Haparanda och att det
nog var bra att ha någonting i knoppen men att det var ändå
styvare att ha någonting i hjärtat, ”för ni förstår, gossar, min
filosofi det är den, att man har kommit till världen för att
hjälpa varann”, som han sade.
Man hurrade för Värmland och pojkarna därifrån,
ingenjör Algren och Dygdiga Hansson, och Maja rodnade så gott
hon kunde där hon hängde om halsen på Algren och pussade
honom mellan champagneglasen, medan de andra rallarna
skrattade i mjugg åt dem.
Algren, som i början inte nekade för glasen, blev allt mera
kall ju mer kvällen led och solskenet föll rödare och rödare
in genom fönstret, och han kunde inte låta bli att le i sitt
inre åt allt gycklet. Men han bibehöll en vänlig uppsyn, och
det var först när han reste sig för att gå, som Hansson såg
något i hans ansikte som kom honom att ögonblicket efter
vråla ut ett ”leve vår gosse, ingenjör Algren!” så det sjöng i
baracken. Och så föll han Algren om halsen och slickade hans
kind och grät; och när Algren gått in till sig smög sig
Hansson efter honom in på rummet med en flaska konjak.
Sedan Hansson äntligen avlägsnat sig satte sig Algren vid
fönstret och såg utåt Torneträsk.
Uppe i fjällsvackan väster om Jebrinjokk låg midnattssolen.
Periferin var skarpt begränsad och strållös. Solen liknade
ett klot av hamrat guld. En och annan flisa hade fallit av
vid hamringen och låg nere i fjällens dunkel och glänste som
ett guldsmycke på en djupblå sammetsklänning. Träsket
bredde ut sig i en stilla yta, som speglade den upp-och-nervända
härligheten med fjäll och sol och guld och blått. Det var bara
bortåt öster som rödgrå skyar simmade ut i Tomedalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
