Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För gott och väl tjugonde gången kravlade sig banvakten
4556 Jonsson genom skärningen. Stora plogen hade passerat
för över en timme sedan, och därefter hade han förgäves
väntat på malmtåget. Det lilla liv som han ännu hade kvar
i kroppen försökte han hålla varmt genom att plumsa fram
och tillbaka i den djupnande snön.
Utanför skärningen vågade han sig inte. Där skulle
stormen genast sopat bort honom. Han visste nog vad det ville
säga. Han hade fått krypa från sin egen stuga för att ta sig
fram till skärningen. Hem tordes han inte gå, för tåget kunde
komma när som helst. Det var bara att frysa och vänta. Nu
var han nära södra änden av skärningen. Han stannade och
lyssnade.
Nej, fortfarande inget tåg. Bara stormens dån.
Snömassorna snurrade runt i ett tokigt virrvarr. Skenorna
som plogen sopat rena var redan försvunna, och Jonsson
måste sparka skenan ren från snö och böja sig ner och lysa
på den med lyktan för att övertyga sig om att det verkligen
fanns något som ännu band honom samman med livet och
andra människor. De kolossala snöväggarna på sidorna som
plogen skurit skyddade visserligen något för stormen, men
de gav honom också en otäck, inklämd känsla, som han
först längre fram skulle förstå helt.
Om han ändå skulle gå hem till stugan? Inte kom det något
tåg. Telegraftrådarna hade ju sprungit på flera ställen av
snöbelastningen. Tåget satt naturligtvis fast i drivorna där
ute någonstans i snyöran. Det var fjolligt att gå där och pulsa
längre. Vem tackade honom för det? Hanna hade säkert
kaffet på hemma. Även om ungarna skrek var det i alla fall
lugnare i stugan än här.
Jonsson stannade och höjde instinktmässigt lyktan framför
sig. Vad var det? Det lät som en vissling. Var det ändå tåget
som kom?
Han lyssnade.
Inte! Det var stormen. Den kunde alla möjliga ljud. Det var
uppe i snöskärmarna det visslat. Det gjorde det ofta, när det
blåste riktigt. Precis som lokomotivet. Visst var det stormen!
Det hördes tydligt. Där röt den igen och skrek och galnades.
Gud, vilket väder!
10 — Malm 1
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
