Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men kylan steg. Sköld frös. Om och om ingen måste han ta sig
en krigsdans kring borrmaskinen för att hålla sig varm.
Himlen blev buteljgrön i söder med en svavelgul dragning längst
ner vid horisonten. Några norrskensstrimmor ormade sig
uppåt men nådde aldrig zenit. Fjälltopparna började bli vaxgula.
Ur husen nere i byn sökte sig kafferökarna uppåt. Sköld såg
mycket tydligt sitt eget hus på backen utåt Sibirien. Också där
rök det.
Nu gick Ida upp för andra gången på morgonen, tänkte han,
och satte på mjölken till lillan. Kanske hon rentav i det här
ögonblicket stod och såg mot Berget som hon sade att hon
brukade.
Sköld semaforerade med armarna.
Han måste skratta åt sig. Hon hade säkert annat att göra
än att stå och titta på Berget. Hon hade både lillan och
kaffepannan att sköta.
Sköld blev själv på en gång så ursinnigt kaffesugen att han
gav sig iväg neråt en bit, till gruvstugan. Där var fullt med
folk som ville värma sig. Där rutschade redan
margarinbunkarna och bulltallrikarna på det plåtklädda långbordet fram
och tillbaka mellan arbetarna, och där gick munnarna kringt
mellan kaffeklunkarna. Mest rörde det sig om förhållandena
i Berget. Tapparen Lang var redan i farten med att skrodera
om kapitalets förbannelse — och ändå får du kaffet för fem
öre koppen, tänkte Sköld —; där inbillade sig två lastare med
ilsken uppsyn att de hudflängde gruvfogden och doppade
honom med bullarna i det sjudheta kaffet; där drog någon med
baryton ”Mandom, mod och morske män” för några
lyssnande landsmän borta vid långbänken mot väggen.
”Vem är det som sjunger?” frågade Sköld grannen.
”Vet inte.” En annan i närheten upplyste om att det var
en tappare som hette Eriksson.
Sköld satt en stund och hörde på sorlet. Där blandades
dalska, skånska, västgötska och alla möjliga landsmål om
vartannat. Det var ett fullständigt konglomerat av svenska
språket, med finska ord insprängda här och var.
När Sköld kom upp till borren igen hade han ett drygt
arbete att få loss grejorna, som frusit fast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
