Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är för en rackare. Har aldrig sett det ansiktet förr. Men
det kommer så mycket nytt och besynnerligt folk till Berget
nu efter strejken.”
De gick neråt. När de kommit över myren såg sig Berta
instinktivt om. Hon tyckte att hon hörde ett rop. En karl
syntes överst på sluttningen som de lämnat. Han gestikulerade
vilt. Hon tog hårt i Skölds arm.
”Där är han!” ropade hon till.
Sköld vände sig om. ”Jaså, du fick inte nog”, sade han
och ville springa ut på myren. Berta försökte hålla honom
tillbaka, men Sköld ryckte sig loss och fortsatte. I långa skutt
hoppade han fram så vattnet skvätte om honom. Då upphävde
karlen uppe på branten ett tjut som en varg och stack undan
i skogen bakom.
Sköld stannade och såg efter honom en lång stund. Sedan
vände han långsamt tillbaka.
”Han är bra märkt i synen, så vi ska nog få fatt i honom
ändå”, menade han när han nådde Berta. ”Det ansiktet
glömmer jag inte”, bestyrkte han ytterligare.
De fortsatte neråt. Sköld ledde henne säkert förbi de
supande och svärjande grupperna inne i skogen. Berta gick som en
sömngångerska. Först när de kom ner på landsvägen vaknade
hon till. Ensamma män drog förbi, fullastade med säckar,
kastade misstänksamma blickar på dem och försvann i skogen.
Ett handklaver jämrade sig inne bland träden.
”Nu behöver ni inte följa mig längre”, sade Berta.
”Å, jag ska hem till mig nu”, svarade borraren. ”Här blir
snart svart uppe i Ölbacken, och då får de sköta om sig
själva. Nätterna har blivit för mörka för att gå här längre.
Och snart kör väl nattfrosterna bort dem. Gumman min
väntar nog också. Jag brukar vara hemma vid niotiden annars.”
Han började tala om Ida och flickan. Och det var hon glad
åt. Det var något starkt och tryggt i hans stämma, något som
fyllde henne med lugn och förtröstan så länge han talade.
”Hur ska jag någonsin kunna tacka Sköld?” sade Berta när
de skildes. Hon stod och såg upp i hans präktiga, bruna
ansikte med dess säkra fasta blick, och det slog henne hur lång
han var. I tysthet jämförde hon honom med Lang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
