Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det Lang lagt sig i kammaren och barnen somnat i en hög på
golvet höll hon på att stöka med packningen, eftersom de
skulle iväg nästa förmiddag. När hon tröttnat satte hon sig
på kistan vid fönstret och betraktade styggelsen.
Resa, ständig resa! Hela hennes liv hade varit ett enda
flackande från stad till stad, från by till by, alltid med
hungern i hälarna och jagad av nöden. Hemortsrätt hade de visst
aldrig haft. De hade drivits omkring som spillror i storm,
ständigt kastade hit och dit av vågorna. Här hade de bott
längst, här hade de fått en smula vila. Även om det varit
fattigt hade det dock varit ett slags hem i alla fall. Nu bar det
ut igen — ut i stormen — ut på vågorna — på riktiga vågor.
Hela havet låg mellan dem och Brasilien. Skulle de någonsin
komma fram? Kanske de stötte ihop och förliste. Så mycket
bättre! Så blev det en gång för alla slut med att resa.–-
En dryg timme före tågets avgång var Langs nere vid
stationen. Det snöade helt lätt, men för kylans skull kröp de in
i väntsalen. Lang satt på kistan med huvudet i händerna och
grubblade. Ungarna låg bleka om nosen och halvsov mot
nattsäcken och klädbyltet, medan Berta satt käpprak och
stirrade rätt fram med tom, livlös blick.
Några andra brasiliefarare hängde på bänkarna och bland
sitt resgods i ställningar, där alla muskler syntes ha slappnat
till inför det oundvikliga. Någon särdeles stor glädje eller
stolthet över att äntligen få lämna ”köldhelvetet” gav sig
ännu inte till känna. Det var först när väntsalen började
fyllas och ett par rusiga tippare skränade in genom dörren som
stämningen steg några grader. Poletteringen framkallade
också en smula energi hos de andra, och när brasiliefararna med
sina knyten och grejor klev ut på perrongen, då fordrades
det skarpa ögon för att upptäcka tvehågsenheten och smärtan
under denna mask av spelad fräckhet och munterhet, som
tycktes besjäla de resandes anletsdrag. Det var massor av
folk nere för att säga adjö. Man kunde tro att hela
gruvsamhället var på benen. Där klappades och kysstes, gräts och
skrattades om vartannat. De båda tipparna drev för lösa
ankare runt i folkmassan och omfamnade alla de kunde komma
över, män och kvinnor, pojkar och flickor, gamla och unga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
