Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ska inte pappa stiga upp snart?” frågade flickan.
”Nej, pappa sover. Han är trött”, sade modern likadant
som hon svarat flickan alltsedan Nila kommit hem med Sköld.
Då stod Bjarne inte ut längre. Han måste ut i köket.
”Det är en förfärlig förlust för oss alla, för hela samhället”,
sade han, när han hunnit lugna sig något.
Ida nickade.
”Ja”, instämde hon. ”Det var också bara ett som alltid
tröstade honom, när vi talade om sådana saker som att det
skulle ske en olycka i Berget eller något sådant. Och det var
att ni skulle ta vid där han slöt.”
Hon fäste blicken allvarligt och prövade på Bjarne.
Bjarne rodnade till.
”Jag?” frågade han generad.
”Sköld påstod alltid, att ni var den bäste av dem
allesammans häruppe.”
Förbi Bjarnes syn drog minnet av när Sköld släpat hem
honom full och lagt honom i samma pinnsoffa, där Ida nu
satt. Han mindes dynamiten och Lang, historien med Karin
och allt annat.
”Ville han det? Vad skulle jag kunna ta vid?” undrade han.
Hon såg på honom med en aning av ett leende.
”Det vet ni nog bäst själv. Det fanns till och med tillfällen,
då Sköld påstod att han stod i vägen för er. Men det var
naturligtvis hans eget påhitt. Bjarne kan mer än jag, sade
han ofta till mig. Och är yngre än jag. Bara han hinner göra
sig fri från Snöklockan och Lang och går igenom
barnsjukdomarna blir han bra. Och det säger jag dig, Ida, att skulle
det hända mig något — tvärt, oförmodat, som det händer oss
i Berget — säg Bjarne vad jag nu säger — han ska ta vid, där
jag slutar.”
Hon reste sig och stack några pinnar i spiseln. ”Nu har jag
framfört det. Sen kan ni ju göra som ni vill.”
Bjarne var alltför överraskad för att kunna svara. Han
gick. Ansvaret, som plötsligt vältrats på honom, överväldigade
till en början, samtidigt som han kände sig så välsignat glad
och styrkt av att någon trott på honom. En gång hade han
verkligen själv varit övertygad om att han skulle bli något för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
