Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte förstå vem den bleke, utmärglade mannen med den höga
pannan och de små, blekgrå ögonen var.
Lang å sin sida granskade henne uppmärksamt. Så vacker,
så frisk och sund hade också Berta varit en gång för mycket,
mycket längesedan. Och nu låg hon därborta i främmande
jord vid kanten av urskogen.
När Lang inte svarade upprepade Karin sin fråga.
”Det är detsamma. Jag kommer igen”, sade Lang och
gick ut.
Var hade han gjort av sitt liv, sin lycka? Hade han redan
från början kommit på sned, eller var han förutbestämd att
följas av olyckan? Hade inte Hansson det bra? Och Bjarne?
Varför skulle ödet förfölja honom dag och natt, år genom
år?
Om jag nu inte får arbete, tänkte han. Vad skulle jag ta mig
till med Johan? Om jag skulle försöka träffa Bjarne nu på
förmiddagen? Han är ju däruppe i Berget. Vem säger att han
vill hjälpa mig? De där gula och svarta rackarna därute lade
inte två strån i kors för mig. Men Hansson tog Johan! Är
det annat folk här, andra människor? Jag går och söker rätt
på Bjarne med detsamma. Kanske någon annan just nu står
i beredskap att ta platsen ifrån mig?
Lang satte sig raskt i rörelse mot Berget.
Som gammal gruvarbetare kände han till knepen att ta sig
upp på Berget, och han klättrade med en energi, som han
inte tilltrott sig själv, uppför branterna utan att begagna
kuggbanan. De arbetare han mötte kände han inte, och det
grämde honom. Här hade försiggått något nytt som han inte
förstod. Först framme vid stora galleriet såg han två stycken
lastare, som han mindes gott. När han frågade dem efter
Bjarne visade de bortåt Berget, men gjorde inte en min av
igenkännande. Och glad var Lang. Han hade ingen särskild
lust att påminna dem om vem han var, därtill var vägen
tillbaka alltför bitter och återkomsten för snöplig.
Och så har jag naturligtvis förändrat mig, sade han sig.
Skön var jag inte förut, men nu ser jag ut som en
fågelskrämma.
Han fortsatte bortåt och frågade igen efter Bjarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
