Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tittade forskande på Valerius, så tog han sig en tur utåt
tamburen, gick bort till matsalen och tittade in och ställde
sig sedan alldeles intill Valerius och sade med viskande röst:
”Det talas om statsinköp. Jag har det från säkraste håll.”
Valerius såg upp på Frånberg. Han kunde inte hejda en
rysning av obehag. Frånbergs blå ögon såg så innerligt lömskt
skurkaktiga ut. De kröp liksom ut ur huvudet, hakan sjönk in
bakom kragen som om ägarens huvud dragits bakåt och
uppåt i en osynlig snara.
Han slutar i galgen, tänkte Valerius.
”Vem har sagt det?” frågade han.
Frånberg såg sig omkring, böjde sig ännu längre ner över
Valerius och viskade något i dennes öra.
När Valerius såg upp förvånad drog sig Frånberg undan,
tog glaset, drack ur det och smackade sedan belåtet ett — tja!
Det blev alldeles dödstyst inne i våningen. Bara klockan
inne i matsalen hördes sakta pendla. Några droppar smällde
mot fönsterplåten utanför, och ett bilhorn tutade bort i
gathörnet.
Frånberg sjönk ner i fåtöljen igen utan ett ord, men
Valerius reste sig och började vandra av och an, stannade då
och då som om han stötte mot för den andre inte synliga
hinder. Till slut gick han fram till Frånberg och frågade:
”Vet du vad det betyder för mig, det här?” frågade han.
”Naturligtvis, annars skulle jag inte kommit hit.”
”Och du tror man kan lite på det?”
”Absolut. Den mannen har ännu aldrig pratat bredvid mun.”
”När fick du höra det?”
Valerius’ röst hade fått en domareaktig klang, och
häradshövding Frånberg fattade det också.
”Du är misstrogen, tror jag? Det är inte en timme sedan
jag hörde det själv av honom. Jag satt inne på Grand med
Alfelt du vet, då den andre kom förbi. Han vinkade åt mig,
och jag var naturligtvis inte sen att lyda. Han drog mig undan
i ett hörn, och där fick jag veta det.”
”Under tysthetslöfte?”
”Naturligtvis.”
”Och så talar du om det för mig ändå?”
Valerius’ röst lät inte så lite gäckande.
”Du är också den ende”, försvarade sig Frånberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
