Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Har de redan stigit hundra på fem minuter?” sade
Valerius.
”Ja, när du inte vågar.”
Valerius slog otåligt av askan i askkoppen.
”Vågar?” sade han. ”Jag har inte gjort annat än vågat sedan
jag lärde känna dig och jag genom dig fick spelgalenskapen
i kroppen på mig.”
Frånberg hostade menande.
”Den hade du allt förut, tänker jag. Har du inte förtjänat
förresten? Vad bråkar du för? Har du inte fem rum och kök,
badrum, WC och piga? Har du inte salong med sidenmöbler,
smyrnamatta och jakarandabord även om de inte är äkta.
Och whisky har du också! Vad klagar du då för?”
Valerius svarade inte med detsamma, men ett bittert drag
lade sig kring munnen. Han jämkade nattrocken tätare
omkring sig som om han frös, och så började han helt allvarligt:
”Jag vet inte hurdan din barndom varit, men min egen
känner jag. Far min var arbetare och slet från morgon till kväll.
Mor hann aldrig tänka annat än på mat och ungar. Vi var
fem stycken syskon hemma. Alla är de döda utom jag. Vi
fick visst för dålig näring. När jag var fjorton år kom jag på
kontor — en tegelhandlare, storskojare för övrigt. Nå, han
gick snart kaputt, och jag stod där efter knappt ett år. Så gick
jag i kryddbod och sprang med paket, frös och svalt med
tjugo kronor i månaden och en tioöring här och där vid
jultiden av någon vänlig fru, när jag knogade hem deras
jättestora paket av nötter, russin, mandlar, fikon, kex, apelsiner,
marmelad och Gud vet allt för godsaker. Det jag fick över,
sedan jag betalt hemma hos mor, sparade jag öre för öre för
att lära mig bokhålleri. Ödet var oblitt mot mig; inte mindre
än två gånger tappade jag portmonnän, som jag bar på mig
med alla mina besparingar. Till slut fick jag ihop så mycket
att jag kunde gå hos Smedmans — handelsskolan du vet —
på kvällarna ett par gånger i veckan, när det var slut med
budbärningen. Så kom jag på ett skeppsklarerarekontor, Hugo
Bergvall — frid över honom, det var en hygglig karl. När jag
var tjugotre år satt jag med tvåtusen kronors lön. Far, mor
och syskon hade stupat i den ojämna striden. Vid 26 år hade
jag tvåtusenfem i lön. Varje år satte jag av. Jag hade en
dödlig skräck för att bli fattig. Så kom sjukdomen. Du vet jag var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
