Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Valerius stannade då och då framför butiksfönstren. Han
såg men visste inte vad. Han ville spela likgiltig
julklapps-köpare för att lura sig själv och andra, och när
ensamhetskänslan trots allt kom över honom klev han in i en
leksaks-affär och gnuggade sig bland pigga småttingar, vilkas ögon
tindrade inför allt glitter och detta världens himmelrike av
dockskåp, tennsoldater, vidunderliga djur, som skrek om man
klämde dem på magen, hemska masker med långa skägg,
trummor, läggspel, pickelhuvor med guldbeslag, gipskyrkor
med upplysta fönster, sprattelgubbar, kälkar, dockspisar,
askar med lokomotiv och vagnar, regnbågsskimrande snurror,
dansöser som kunde svänga runt, och trollgubbar med stort
vitt hår, som for upp med en smäll ur dosan när man knäppte
upp locket.
Alldeles innanför dörren stod två blåfrusna, fattiga ungar,
som inte vågade ge sig längre in.
Valerius blev helt varm om hjärtat, och han önskade att
han hade haft en av de vunna tusenlapparna för att låta
ungarna få vad de ville. Nu lyckades han verkligen få fatt i en
tvåkrona i en av västfickorna och stack åt dem, innan han
gick. Ungarna trodde inte sina ögon.
Om han nu lurar mig, tänkte Valerius. Han menade
Från-bergs tvåhundra blankade grängare.
Han gick in i en cigarrbod och ringde upp till Polcirkeln.
Frånberg var redan gången. Valerius frågade så likgiltigt
han kunde hur grängarna stod.
Fyratusen.
Tack–-var det inget annat? — Nej.
När Valerius kom fram till Gustav Adolfs torg mötte han
de första tidningspojkarna, som skrek ut haussen. Valerius
köpte ett nummer och läste det i lyktskenet. Då förstod han
att det var sanning, att han på en gång var en rik man.
Han funderade över vad han skulle gå och äta middag, men
så erinrade han dig lyckligtvis att han inte hade mer än några
ören kvar. Han kunde inte låta bli att le åt sig själv. Om han
åtminstone hade sparat den där tvåkronan, som han skänkt
ungarna nyss.
På samma gång gjorde det honom gott att äga så mycket
och ändå ingenting äga. Det spände fantasin och gav vingar
åt stundens fattigdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
