Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frånberg, som själv numera bildade en av kärnpunkterna
för de saftiga historierna, skilde sig plötsligt ur hopen och
fick fatt i en undersätsig, kraftigt byggd herre. Valerius iakttog
dem noga, ty Frånbergs intresse var särskilt påfallande. Han
formligen sken av älskvärdhet, och glaskulorna glittrade i
huvudet på honom. Bäst det var vinkade Frånberg fram Valerius
och bad att få föreställa — direktör Valerius — disponent
Åberg.
”Direktör Valerius är mycket intresserad av grängare”,
flinade Frånberg.
Disponent Åbergs mun drogs till ett sarkastiskt leende, som
Valerius lade märke till. De växlade några alldagliga fraser.
Åberg var svenskt hövlig med en anstrykning av
tillbakadragenhet.
När han gick upplyste Frånberg, att det var chefen för hela
den gruvindustri, i vars papper de spekulerade. Valerius
mindes det sarkastiska leendet och svarade att det var mycket
roligt att få se en sådan man. Men han tänkte, att egentligen
angick det honom inte det ringaste hur den mannen såg ut.
Vad hade han med den saken att göra? Det var någonting
som låg där långt uppe i Lappland och som han kunde
förtjäna pengar på. Jaså, det var han? Tänk att han inte såg
märkvärdigare ut. Men det sarkastiska leendet hade bränt sig
fast i Valerius’ minne.
Valerius försökte flera gånger få tag i Anna Hök på nytt.
Han skymtade henne ofta men vågade sig inte fram, och till
slut ledsnade han på försöket. Stämningen blev allt högre
och högre. Han flirtade våldsamt en hel kvart med en
svällande dam i svart siden och eldröd ros i håret, sedan han av
en händelse fått tillfälle att servera henne ett glas sodavatten
i ett litet förtjusande krypin mellan stora palmer. Damen var
mycket påträngande. Hon omgav honom med en underlig
atmosfär av drifter, klappade honom på knäna och gjorde
honom helt kollrig så han inte visste hur långt han skulle gå.
Till slut reagerade hans manliga stolthet över att bli tagen
på sådant vis, och han räddade sig undan med någorlunda
bibehållen krigsära utan att ens veta vem han talat med. Först
när han undkommit henne slog det honom, att det egentligen
varit hans skyldighet att presentera sig själv. Men det kunde
också göra detsamma. Han träffade henne nog aldrig mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
