Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det visste inte jag heller”, svarade han.
En gång när han burit henne några steg och skulle släppa
ner henne fastnade klänningen, och han såg långt upp över
de gula kängskaften.
”0 himmel, så vackert!” skrattade han och stod stilla och
slog sig på knäna.
”Dumbom!” svarade hon och strök honom över ansiktet
med muffen.
När de mötte enstaka partier, som promenerade dygdigt par
om par och tydligen varit förlovade mycket längre än
Valerius och Anna, förhöll de sig mycket korrekt och stillsamt,
men annars levde de som tossingar hela vägen ända ut till
Lidingöro. Han ville nödvändigt ta genvägar genom skogen
här och var. När hon då sade att det var för vått frågade
han vad hon menade med det, varpå hon rodnade och
svarade att hon aldrig tänkt sig, att en karl vid hans ålder kunde
vara så tokig.
De började inte tala förstånd förrän de kom fram till
värdshuset, och då måste hon först göra sig snygg innan de trädde
in, så som han tufsat till henne.
En blek uppasserska med blå skuggor under ögonen, svart
ylleklänning och vitt sidenliv frågade om herrskapet ville stiga
in en trappa upp, något som Valerius genast frankt svarade
ja till, medan Anna varnande nöp honom i armen och
undrade om det inte var trevligare där nere.
Naturligtvis drev Valerius sin vilja igenom, och efter en
lindrigare diskussion om kaffe eller middag enades man om
en lätt middag, vilken Valerius gick att ordna med
källarmästaren, medan Anna telefonerade till pensionatet att hon
inte kom hem till middag.
När Anna kom tillbaka stod Valerius och väntade artigt
på henne för att föra henne upp.
Hon hade en trevlig känsla av att vara på äventyr, när de
gick uppför den knirkande trappan, och när den blekfeta
visade dem in i rummet med piano och soffa i rött höll hon
på att brista i skratt.
”Är det här vi ska äta?”
”Ja, inte annat än jag kan se.”
Valerius hjälpte henne av med kappan under allehanda
odygd, som hon hade så svårt att värja sig mot att hon till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
