Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han föreföll inte riktigt lugnad, och drog ända ut till
katrinplommonen och grädden som efterrätt innan allt gick
i den rätta förälskelsens tecken igen.
Vid kaffet och anisetten, vilken var den enda likör hon
ville ha, var försoningen fullständig, och när den blekfeta kom
in och gjorde sig onödigt besvär med att tända kronan i
taket var Erik frestad att be henne låta bli för att hålla den
grönblå skymningen kvar inne i rummet. Men Anna, som
kände luften börja bli farligt het och föresatt sig att
ingenting skulle få gå för långt, hjälpte till och med den blekfeta
med tändningen.
Erik kunde inte dölja sin besvikelse. Han har visst haft
några besynnerliga föreställningar, tänkte Anna. Hon blev kvar
vid bordet, men Erik gick bort och satte sig i soffan. Så frös
det till emellan dem på nytt i ett slags korrekt kyla, över
vilken de möttes bara med torra och alldagliga ord.
Anna berättade om sitt liv, sin barndom och uppväxt, krisen
vid faderns död, om kamraterna på telegrafen och
överordnades små kitsligheter. Erik satt kall och hörde på. Saken
intresserade honom inte det minsta. Vad hade han med allt
detta att göra? Vad rörde honom de små dockornas
olycksöden, skolhistorierna, penningkraschen och telegrafskvallret?
Det var henne själv han ville äga, hennes mun, hennes barm,
hennes kropp. Han var rik. Han kunde köpa henne. Hon
kunde göra sig i ett hem. Figuren var ståtlig. Och barn skulle
de ha, ett helt dussin. Det hade han råd till, söner i
synnerhet. De skulle ta vid när han slöt. De skulle få god
uppfostran. Helst skulle de bli generaldirektörer allesammans, med
många ordnar. Och döttrarna skulle gifta sig med officerare.
Det gav anseende. Vad gjorde det att de vanligen inte hade
några pengar. Det hade han själv. Och så fick barnen barn,
och släkten blev stor och mäktig. Så skulle han hämnas på
att han själv fått springa med paket från kryddboden och
svälta och frysa. Och när han blev gammal och inte orkade
spekulera längre, då skulle han fara till södern, till Monte
Carlo, och sitta på terrassen mellan palmerna och slicka sol
och hav och minnas — minnas —
”Du hör visst inte på vad jag säger?” sade hon. ”Vad
tänkte du på?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
