Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den latenta energin även hos svenskarna, men den tog sig inte
odelat angenäma uttryck som gillades av de stora solida
affärshusen landet runt. Tvärtom skakades betänksamt på
huvudet i dessa kretsar åt de nya företeelserna. De enda som
riktigt blomstrade och njöt av tiderna var bankerna, mest
genom aktiebelåningar. Hälften av alla människor i
huvudstaden, som kunde uppbringa pengar, köpte aktier, belånade
och köpte. Var för sig var det småsaker för bankerna att
räkna med. De ägnade sig mest åt storbelåningarna, som gav
rundliga vinster utan större besvär.
Frånberg brukade alltid placera Valerius’ aktier vid
belåning. Som gammal jurist kände han alla knep, och trots allt
hade Valerius ännu förtroende för Frånberg, hur mycket som
än varslade om vådor och farligheter. De misstankar som
vaknat hos Erik ifråga om Anna hade sjunkit undan. Tiden
var så rik på händelser och nya förutsättningar att tjäna
pengar att hans äktenskap blev en bisak. Han åt sina måltider
hemma, svarade på frågor, som alltid framställdes i samma
likgiltiga ton, och frågade någon gång själv på samma sätt.
De satt vid samma bord, åt i samma rum, låg i samma rum,
men ständigt hade de en känsla av att det fanns en tunn
glasvägg mellan dem, genom vilken de visserligen kunde se
varandra och tala med varandra, men vars kyla alltid skilde dem
åt. Utåt uppvisade de en bild av ett lyckligt äktenskap. Ingen
av dem ville klä av sig, blotta sig för mängden, för hopen,
för bekanta.
Frånberg var den ende som fullt förstod förhållandet, det
begrep Erik. Han kunde ofta liksom tidigare klumpa åstad
med några yttranden som bevisade hur mycket han visste.
Erik svarade aldrig på dem. Bara en gång, när Frånberg
uttalat sig om dem grövre än vanligt, bad Erik honom kort
och gott veta hut, något som Frånberg naturligtvis bara
skrattade åt, okänslig som en rinoceros för en stenträff. Erik
förundrade sig inte. Ingenting av vad den mannen gjorde kunde
förundra honom numera, trodde han.
En dag sattes han emellertid på ett hårt prov. Erik hade
nyss satt sig till frukostbordet med tidningen för att studera
de fallande kurserna, då jungfrun kom in med telefonbud.
Erik bad henne hälsa och säga att han åt och att man kunde
ringa senare. Jungfrun kom tillbaka och hälsade från härads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
