Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frånberg hostade till. Han var högst förlägen. Kände den
där ynglingen till Schiller? Ja jag tackar.
Han var knäckt redan meddetsamma och slog om för att
inte dumma sig.
”Vart ska man gå i kväll för att få höra det bästa? Jag
är obekant med lokalen.”
Rundkullen såg så forskande på honom att Frånberg tyckte
hans blickar trängde in till guldkedjan innanför seglarkavajen.
”Det beror på vart ni hör. Det bästa får ni i alla fall inte
höra här. Det bästa hör man inom sig själv.”
Rösten lät fortfarande lika mild, något tillrättavisande.
En underlig apostel, tänkte Frånberg.
”Vart går ni?” frågade han, när Rundkullen satte sig i
rörelse mot utgången.
”Angår det er?” kom det skarpare till svar.
Frånberg stannade. Det var inte utan att han ryckte till.
Rundkullen måtte väl aldig tro att han menade något annat.
En besynnerlig blick han hade.
”Jag ger honom sjutton”, muttrade Frånberg.
Han började röra på sig i massan i hallen så gott han
kunde. Överallt var det ett livligt diskuterande om ställningen,
men utan större hätskhet. Man tycktes ta saken lugnt. Flickor
och pojkar stod här och där och skojade och kramades, och
på garderobsdisken satt en gammal vitskäggig arbetare och
sov med huvudet i händerna, som om han inte iddes följa
med längre. Men från dörrarna till salarna trängde enstaka
ord ut från talarna var gång man öppnade, lösbrutna ord,
ryckta ur sitt sammanhang, ibland starka, vingbreda med
stormvind inom sig, seglande som örnar ut över massan
därute i hallen, ibland platta, tomma, dumma, utan mening,
hoppande som vingklippta kråkor utan att få luft under sig.
Och upp och ner i trapporna dånade trampet oavbrutet från
hundratals fötter, oroliga som om de aldrig fann vila utan
dömts till ett inferno av att kliva upp och ner, fåfängt
sökande Gud och himmelriket.
Frånberg tyckte det hela började bli enformigt. Han hade
trott att han skulle få känna på riktig revolutionsluft, vilket i
sin tur kunde ha givit honom anvisning om vart han skulle
styra kursen över pappershavet. Uppehållet i hallen gav
honom ingen ledning. Det hela var en massa som väntade på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
