Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker och masker emellan och skar av möjligheten. Massan
slök både Maria Stuart och den flintskallige.
Erik letade i alla rum, orolig, svartsjuk på ett sätt som han
själv fann löjligt.
Om det nu är hon, vad har jag med henne att göra? Är
hon inte en fri människa, som kan ta sig till vad hon vill?
Varför kan hon inte få gå på maskis, när jag är här. Jo visst
får hon det, men vem är det hon har med sig? I vilket
förhållande står de till varann?
Där han sökte i vimlet hade han alldeles glömt bort Lotten.
Han låg på spår efter Maria Stuart som en jakthund mellan
masker som kittlade honom i ryggen, slog honom bekant på
axeln med solfjädern eller gnuggade sig upp mot honom i
trängseln med feberheta ögon.
Först efter en lång stund fann han henne och flintskallen
i en fönstersmyg. Där gick hett till, och Erik rasade där han
stod och iakttog dem.
Det var inget tvivel. Det måste vara Anna. Ingen annan
hade en sådan bländvit hals, och barmens rundning var inte
heller att ta fel på. Längden stämde också på pricken.
Vad vill du henne, dumbom? frågade en röst inom honom.
Du har förlorat, ohjälpligt förlorat en gång. Låt bli att satsa
en gång till, spelare!
Nu drog den flintskallige henne till sig, brottades med
henne om masken och försökte kyssa henne.
Jag slår ihjäl karln, tänkte Erik, men nöjde sig med att
tända en cigarr. Den gröna gräshoppan struttade förbi honom,
följd av en hel svans upprymda frackar, som turades om att
känna på hennes behag. Hon pep belåtet, sprattlade med
bakbenen och viftade frackarna i ögonen med de långa gröna
känselspröten med silverfjun i spetsarna.
När Erik såg bort till fönstersmygen på nytt, hade ett nytt
skede inträtt. Flintskallen var tydligen rasande, skrek,
gestikulerade och slog i fönsterbrädan. Bäst det var gick han sin
väg och lämnade Maria Stuart.
Erik var hos henne med några snabba steg.
”God afton, min sköna!” började han, grep hennes
be-handskade hand och kysste den.
”Det är du”, fortsatte han och såg henne djupt i ögonen.
Han riktigt darrade i kroppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
