Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ternor. Knappt en människa syntes ombord. Hemlighetsfulla,
underliga, spöklika i sin svartgrå färg rusade de förbi norrut
liksom hungriga hundar i ett säkert spår, klyvande vattenytan
som rakknivar och vältrande väldiga sjöar mot Svalan, som
tog sig en ordentlig överhalare så att Björk, som satt till
rors, fann sig föranlåten att gira upp mot dem.
”Usch”, sa fru Krohn. ”Jag blev riktigt rädd!”
Herrarna sökte skratta bort det, men på fru Krohns bön
vände man. Hon flyttade sig närmare Valerius, och han var
inte sen att lägga armen om hennes liv för att trösta henne.
Allt talade för ett behagligt slut i stil med hans planer, men
när man kom i land var det rakt omöjligt för honom att bli
ensam med fru Krohn. Både Björk och Efraim Karlsson
bevakade henne lika omsorgsfullt hela vägen ända fram till
hotellet. Där måste man skiljas, och Valerius fick nöja sig
med att kyssa henne på hand. Han tröstade sig med att det
skulle bli en dag i morgon också. Man kom överens om att
träffas till frukost nästa dag klockan ett på utställningen.
Klockan var mycket, påstod Björk, och man behövde sova ut.
Men när de skilts från fru Krohn var det ändå inte senare
än att de fick tag i ett par flickor och förstörde ett par timmar
till.
Nästa dag var den hetaste man upplevat. Luften kändes
brännande, och det var bara inne i sjöhallen på utställningen
som man fick en aning om svalka.
Kvartetten befann sig i ett tillstånd av upplösningsslöhet,
där de samlats kring frukostbordet på den skuggigaste
verandan. Man åt och drack pliktskyldigast men utan nöje, och fru
Krohns humör befann sig på tydlig retur, om det nu var av
någon besvikelse från gårdagen eller av andra orsaker.
”Hu, det är ju så hett, så man kan bli galen”, sade Efraim
Karlsson och tog av sig kavajen. ”Ni ursäktar väl”, sade han
till fru Krohn.
”För all del, jag önskar jag kunde göra detsamma.”
Hon fjädrade armarna som till flykt.
Samtalet gick trögt. Långa stunder satt de bara och
slö-stirrade ner på människorna på platsen framför. Valerius
tyckte alltsammans verkade dockspel, där mannekängerna fördes
av osynliga händer fram och tillbaka. Vem höll trådarna i
sin hand? Han såg mot himlen. Lika ursinnigt blå. Alltjämt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
