Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur mångas ögon strålade det livslust, medan andras däremot
flämtade av oro och bekymmer.
Två eleganta damer trängde sig förbi, och den ena ropade
glatt: ”Tänk, och så fick jag till på köpet trettiotvå
hummer-burkar!”
”Jag måste till banken genast”, sade Valerius till Efraim.
”Kommer ner till dig på kontoret sen.”
När Valerius kom till banken mötte honom ett anslag, att
den var stängd. Han försökte träffa direktören. Omöjligt. När
skulle man öppna igen? Det visste ingen.
Han for direkt till Efraims kontor. Efraim var redan i
färd med att riva i kassaskåpet. Visste han att bankerna
stängt? Ja. Visste han att hypotekslånet förföll i morgon? Ja.
Herregud, vad skulle man göra? Å, det blev väl moratorium.
Det måste bli moratorium. Måste! Regeringen måste
absolut inskrida!
Valerius sprang omkring som en äggsjuk höna. Något
måste göras. Bara man visste vad! Och så de förbannade
klockorna, som ringde oupphörligt, oupphörligt. ”Varför
stänger du inte fönstret, Efraim? Jag blir galen, splitt galen.”
Efraim blev ond.
”Vad sjåpar du dig för? Är du mobiliserad kanske? Men
jag, ser du, jag ska ut och slåss för fosterlandet.” Bleke
Efraim blev röd av glädje.
”Ska du ut?” stammade Valerius. Återigen svann en
strimma hopp för honom. Då blev han ensam, för den iberiske
generalkonsuln kunde man ju inte räkna på. Och Björk kom
väl aldrig fram med Svalan. Tyskarna hade ju redan besatt
Åland, efter vad tidningarna skrev.
”Ja, visst ska jag ut. Puckla ryssen, förstår du.”
”Ja, men papperen då?”
”Jag ger hin i papperen! Det får du sköta om, du som får
sitta hemma och gona dig, medan vi slåss.”
Valerius såg häpet på honom. Efraim hade tagit sig en helt
ny ton, fräck, uppstudsig, inte alls som den vanliga lite
underdåniga tonen mot Valerius. Gliringen om att han skulle
få stanna hemma retade också.
”Vad det beträffar kan jag väl gå ut som frivillig”, sads
han.
”Det kan du, men det gör du inte, för du är feg.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
