- Project Runeberg -  Malm / 3. Spelarna /
141

(1914-1919) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Vad säger du, karl?”

”Ja, visst är du feg. Det vet ju alla människor.”

Valerius svarade inte. Han ansåg det för dumt och skrev
det på den allmänna upphetsningens konto. Efraim var ju
egentligen en pojkspoling. Det var under Valerius’ värdighet
att byta ord med honom. Han satte sig i rörelse mot dörren
men måste ju ändå först ha ett klart besked.

”När ska du ge dig av?” frågade han.

”Jag? I kväll. Med Express. Ut i skärgården, förstår du.”

”Varför har du inte sagt det förut?”

”Därför att jag inte visste det. Innan du går ska jag tala om
en annan nyhet för dig. Fondbörsen är stängd.”

”Stängd?”

Valerius måste gå in och sätta sig.

Detta var för mycket.

”Hej, nu måste jag kila”, sade Efraim, stoppade några
papper i handväskan han fört med från tåget, sköt igen
kassaskåpet, låste och slängde nycklarna till Valerius.

”Mina grängare behöver du inte bekymra dig om. Jag sålde
hela bunten i förrgår kväll. Ajöken!”

Efraim rusade på dörren.

Valerius satt länge kvar. Han kände sig fullständigt
ensam, övergiven av hela världen. Någon hade ryckt undan den
plattform av säkerhet, på vilken han annars kände sig så
hemma. Farväl med handruskningar och fottryckningar,
farväl med champagnemiddagar och supéer! Farväl alltsammans!
Nu föll han i en avgrund, en svart ensamhetens avgrund,
medan klockorna ringde över honom och hans grav. Han var
riktigt bedrövad över sin egen lott och fällde en sorgens tår
på blankskinnsskon.

I hans bostad i Lärkstaden fanns naturligtvis ingen hemma.
Pigan hade fått resa bort till släktingar i Småland, och
Valerius fann våningen outsägligt dyster och kvalfull med
nerrul-lade gardiner, inpepprade möbler och floromhöljda lampor
och tavlor. Hungrig var han som en varg, men han kände
ingen lust att gå ut och äta. Han telefonerade till magasinet
i samma hus och bad dem skicka upp smör, ägg och bröd.
Jo tack vackert! Allt var utsålt, svarades det.

”Folk är som galna. Hela morgonen har vi haft kö, och vi
har ingenting kvar, goa direktörn.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:48:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/edmalm/3/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free