Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var Express.
Då är Efraim med, tänkte Valerius och spanade efter
båtrelingen bland alla ansiktena. Men uniformerna suddade ut
typerna. Alla hade redan fått något gemensamt över sig, även
om kläderna här och där brast i likformighet. Skymningen
hade också redan fallit, och stjärnorna tändes över Strömmen.
Kaptenen på kommandobryggan gav tecken till avgång.
Klockan ringde. Förtöjningarna lossades, propellern började
väsnas, ett par kyssande landstormsmän rev sig från sina kärestor
och hoppade ombord, landgången drogs in, och båten började
backa.
Då höjde någon i massan på kajen ett leve för
landstorms-männen, och taktfast följde fyra rungande hurra av karlar,
kvinnor och barnungar på kajen. Landstormen viftade med
hattarna, och så fick Valerius syn på Efraim.
Efraim nickade glatt och vinkade åt honom, formade
handen till en ropare och tjöt: ”Välkommen efter, Erik!”
Men hans rop svann i något annat, ty nu tog landstormen
som tack för hurraropen upp: ”Du gamla, du fria.”
Lite vacklande och osäker i början steg den under
maskinens jämna dunkande till den välkända melodins starka och
tagande rytm, nu slog maskinen om, båten stannade och tog
fart framåt i stället, och med bruset av mannaröster från
båten, som nu strök förbi helt nära kajen, blandade sig de
tusende rösterna från de kvarlämnade männen, kvinnorna
och barnen på kajen, och svept i den härliga
fosterlandshym-nens toner skred ångaren ut på Strömmen, speglande
sommarkvällens mystiska glans och nytända stjärnor, som
skälvde och darrade i kölvattnets flimmertrådar. Under
Norrbrovalven brann ett svagt gult skimmer av kvällshimlens
västerled. Men slottets mäktiga kontur stod mörk och fast.
Måsarna skrek, och sången började svinna med ångaren ute i
diset. Kvinnor grät och snyftade omkring Valerius.
”Leve Stockholm!” hördes en röst utifrån båten. Valerius
skulle kunnat svära på att det var Efraim. Men avståndet var
redan för långt för att han skulle kunna se tydligt. Som en
protest mot lokalpatriotismen kom nästan ögonblickligen från
kajen en skarp mansröst utslungande ett fanatiskt: ”Leve
Sverige!” Och då började hattar och näsdukar fläkta och svara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
