Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varandra från båt och kaj, ty nu tycktes alla människor för
stå det ropet.
Valerius hade vänt sig om när den skarpa stämman ljöd.
Dess alldeles säregna klang minde honom om något helt
annat. Jo, sannerligen!
Där stod spökansiktet från maskeraden. Men nu brann
spökansiktets ögon fanatiskt, munnen stod ännu halvöppen
efter ropet, och handen viftade med hatten. Han såg allt
annat än kritisk ut. Han hängav sig liksom alla andra åt
be-rusningen, fröjden av att känna livet slå med starkare,
mäktigare slag, någonting obestämbart, som bara gjorde en så
stormande varmt glad. Valerius såg sig omkring bland massan.
Hos alla fanns detta obestämbara. Där stod ett par typiska
söderligister och svängde mössorna ivrigt och tjöt speciellt
litet ”Leve Sverige!” och en grupp arbetare med
matsäcksskrin i handen stämde i.
Vad är detta? tänkte ‘Valerius. Är det massuggestion eller
är det verkligen livet, som vänder en annan sida till? Är det
rädslan för undergången som gör oss stora och modiga? Eller
är det själva kampens glädje att känna sig ställas mot ett
högre, ovanligare mål, som ger oss denna stolta värme
inombords? Vi är ju inte samma människor längre. Varken
ligis-terna eller spökansiktet. Ja, inte ens jag själv.
Han kände det precis som om all den vardagliga smutsen
och det pjollriga småfnatteriet skulle sjunka och han själv
stiga frigjord uppåt. Han kände sig på något alldeles säreget
och mer intimt sätt än vanligt släkt med Strömmens glittrande
och oroligt dansande vatten, med slottets mäktiga fyrkant,
med den svaga gula strimman västerut över Norrbro, men
mest av allt kanske ändå med stjärnorna, som tändes där uppe
i det blå, och särskilt med en, Karlavagnen. Där var Norden,
där var Sverige.
Märkvärdigt nog höll alla dessa vackra tankar sig så pass
friska dagen därpå att han drog den naturliga konsekvensen
därav och gick upp för att anmäla sig som frivillig. En av
hans gamla middagskamrater satt som inskrivare. Han
prisade offerkänslan men frågade bara vart Erik ville komma.
Han ville helst norrut, där det blev hetast. Man tröstade
honom med att det kunde bli lika hett i Stockholms skärgård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
