Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
get så-å-å, som innehöll inte så lite förvåning. Det utlöste sig
också i förklaringen: ”Det var ju vackert av dig.”
Men så vaknade gamla minnen, och hon kunde inte låta bli
att tillägga: ”Är det för att försvara malmbergen?”
Erik kände udden, men den gick inte på djupet. Hon såg
dock att han kände det och sade genast: ”Förlåt, jag menade
ingenting elakt.”
”Det tror jag”, sade han. ”Du kunde förrsten ha skäl till
det. Men låt oss inte tala om det. Jag kommer för att säga
ajö.”
Det blev mycket stilla inne i rummet. Hon såg ner, och
hennes ena hand strök långsamt fram och tillbaka över
karmen på en fåtölj, men bröstet hävde sig för de tunga och
djupa andetagen.
Han tog ett steg närmare. Hans hjärna svindlande, hans
läppar letade efter ord, och det bultade vid tinningarna. Han
skulle velat ödsla tusenden av ord över henne, höljt henne
i det vackraste och varmaste han tänkt och hört, men han
fann bara ett enda litet enkelt ord, fattigt och torftigt i en
sådan stund, och det var — förlåt!
Det var nog för henne. I nästa stund såg hon upp, och som
två floder, vilkas svaga skiljemur brister, störtade de i
varandras armar och möttes i en lång kyss av förlåtelse, av
längtan, av ömhet, av uppflammande lidelse, av allt vad som åter
kan födas i två människor som levt ett stycke liv tillsammans
och inbillar sig skiljas för alltid.
Han måste slita sig loss från henne. Hon ville inte släppa
honom ifrån sig. Och båda kände de att så nära, så intensivt
förenade som i denna stund, hade de förut aldrig varit varann.
Först nere i bilen kylnade han till och tog upp den lilla
repliken om att han skulle upp och försvara malmbergen till
grundligare eftertanke. Men ändå var han innerligt glad att
han gått upp till Anna för att säga ajö. Nu hade han
uppfyllt allan rättfärdighet och kunde vara nöjd.
På stationen var majoren själv nere, och allt tog sig rätt
hoppfullt ut i början, men resan norrut blev ett enda långt
outsägligt lidande, i all synnerhet när man passerat Boden
och nätterna började bli kalla. Det var att frysa sig fram.
Han fick sin önskan att komma norrut uppfylld i allra rikaste
grad. Aldrig hade han tänkt sig att han ägde ett sådant foster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
