Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämt möte där för att smuggla, spionera och skoja. Där
hördes alla tungomål rådbråkas.
När Valerius en dag var inne på permission och just skulle
betala sin middag på hotellet, fick han se två herrar komma
in. De skrattade och orerade. Den ene var inte att ta fel på.
Det fanns inte mer än en man som hade så utstående vattblå
ögon, så rödmosiga kinder och så stort idiothuvud.
Gustav Napoleon Frånberg styrde också genast kurs på
Valerius och började alldeles som om de skilts som de bästa
vänner i världen:
”Nej, vad ser jag! Är du också här! Vad gör du? Affärer.
Jaså, förlåt. Jag ser ju bindeln. Vackert. Mycket vackert! Jaså,
bror försvarar fosterlandet. Ja, jag hörde visst talas om det
för några dagar sen. Ja, jag försvarar också fosterlandet. Jag
skaffar över varor från Ryssland. Det är inte det lättaste, ska
jag säga. Har bror redan slutat dinén? Det var tråkigt, annars
kunde vi gjort sällskap. Jag kanske kunde fått bjuda på en
bytta skum. De har härlig skum här uppe. Om jag får lov—”
Valerius reste sig och gick. Han var rädd för att han skulle
förgå sig, göra dumheter, ställa till skandal, slå den andre i
ansiktet, ja, vad som helst.
Gustav Napoleon Frånberg stirrade häpen efter Valerius.
Tänk, att man kunde vara en sådan idiot så man inte drack
skum? Det borde hämnas.
”En av de största aktiejobbarna i Stockholm”, sade han åt
sin vän, sedan de satt sig. ”Specialist på grängare, fast han nu
fattats av den fosterländska yran. Fosterland! Vad ska man
med fosterland att göra? Det gör det bara besvärligare att
komma över gränsen. Fosterland! Såna förbannade
dumheter!”
Valerius hade post alldeles nere vid älven den natten.
Månen sken stor. Mitt i älven kokade strömfårans virvlar,
vita i månstrålarna, men under strandbrädden låg en djup,
mörk slagskugga.
Rymden var hög och ljus, blekblå, stilla. Stjärnorna
tindrade. Ödemark — ödemark —
Valerius kände sig så liten, så outsägligt larvigt liten. Han
var en usel liten grå fläck, som när som helst kunde strykas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
