Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om han hörde mig, skulle han icke förstå, hvad det
betydde, och om han förstode det, skulle han skrika sitt
svar så högt, att det skulle höras till blockhusfästet — så
jag låter honom reda sig själf.»
Innan spejaren återtog sin plats i kanoten, smög han
sig fram till en punkt i närheten af uthuggningen, där han
försiktigt makade undan grenarna i småskogen för att få en
öfverblick öfver pråmen och den sofvande shavanen.
Gränsjägaren kom just i rätt tid för att bli vittne till
ett ganska underhållande skådespel. Krigarens af försynen
skickade slummer, hvilken endast var hvad som med ett
vanligt uttryck kallas för en »tupplur», hade upphört
af sig själf ett ögonblick efter det Kenton sista gången
kastat en blick på honom.
Shavanen höjde upp hakan och började därpå på det
mest naturliga sätt i världen att gnugga sig i ögonen med
pekflngrarne, alldeles såsom alla gossar och flickor göra, då
medvetandet börjar återvakna. Därnäst sträckte han ut
handen efter bössan och satte den framför sig för att stödja sig
på den, då han skulle resa sig upp. Plötsligt steg han upp,
blef styf i alla lemmar och stirrade på stranden, som om
han tviflade på sina egna ögon. Kanoten, som legat där
för blott några minuter sedan, var borta. I själfva verket
borde han icke hafva känt sig alltför öfverraskad, ty båten
hvilade så lätt mot stranden, att den väl kunde hafva ryckt
sig lös och drifvit bort med strömmen.
Det färgade ansiktet vände sig forskande åt det håll,
där Kenton stod, såsom om en skymt af sanningen inträngt
i den röde mannens hjärna, men detta var naturligtvis
omöjligt, och han skyndade ned till stranden samt försvann snart
ur sikte på sin upptäcktsfärd efter den förlorade kanoten.
»Han vet ungefär, huru länge han har sofvit», tänkte
Kenton leende, »och han vet således äfven, att båten icke
kan hafva drifvit långt. Då han gått så långt, att han borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
