- Project Runeberg -  Spöket på floden. Berättelse från nybyggarlifvet i Kentucky /
46

(1898) [MARC] Author: Edward Sylvester Ellis Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af fienderna. Vi lämnade honom, där han gled uppför
strömmen efter sitt ödesdigra möte med shavanen, som under
hans tillfälliga frånvaro hade bortsnappat kanoten från den
plats, där den blifvit lämnad af spejaren.

Det må sägas, att hvarenda man och kvinna, som nu
var på väg genom vildmarken till blockhusfästet, förstod den
plan, som man hoppades kunna genomföra, och hvar och
en var naturligtvis angelägen om att bidraga till dess lyckliga
utförande.

Tio minuter efter Kentons och Jetro Juggens’ affärd
fortsatte de andra sin färd österut — det vill säga mot den
fruktade Skallerormsklyftan, hvilken låg emellan dem och
det fäste, som stod under kapten Bushwicks kommando.

Tågordningen var helt enkel. Weber Hastings
tjänstgjorde som vägvisare eller, rättare sagdt, såsom förtrupp, då
alla kände den väg, som skulle följas. Han höll sig ungefär
hundra alnar framför sällskapet, hvilket rättade sin gång
efter hans, så att mellanrummet hvarken ökades eller
minskades.

En annan spejare höll jämna steg med sin anförare
men gick så mycket längre åt höger och djupare inne i
skogen, att de endast då och då fingo sikte på hvarandra.
Men till vänster eller bakom hölls ingen vakt, då de två nu
nämnda ansågos tillräckliga för att i god tid varna för en
annalkande fara.

Bland det öfriga sällskapet fanns icke en skymt af
mili-tärisk ordning. Gränsspejarne tålde ingen disciplin utan
föredrogo att slåss man mot man, det vill säga att bekämpa
indianerna med deras eget stridssätt. De öfriga spejarne
gingo således i spridd ordning men bildade, så godt det lät
sig göra, en ring omkring de båda familjerna, hvilka de
hoppades kunna befria från den stora fara, hvari de sväfvade.
Herr Ashbridge och hans hustru gingo framför sina gamla
vänner och hade vanligen emellan sig lilla Mabel, som höll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eesspoket/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free