Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIONDE KAPITLET.
Vid Skallerormsklyftan.
¥id denna tid började natten insvepa skogen och floden
i sin slöja. Solen hade gått ned, och en frisk västlig
vind blåste uppåt floden. Massor af moln jagade öfver
himmelen, och då månen ginge upp, skulle dess sken blifva
ostadigt och sväfvande.
»Vi få icke dröja längre», sade Hastings, »ty vi löpa
fara att anfallas, där vi nu befinna oss, och det vore nästan
lika farligt som ett bakhåll.»
»Det är sant», anmärkte Altman med en rysning, i det
han såg sig omkring, »vi äro alldeles utan skydd på denna
öppna plats. Vi måste uppsöka ett bättre ställe att göra
halt på.»
Anföraren nickade åt två af sina män, hvilka gingo
fram till den sofvande Jim, som låg på marken lika hjälplös
som en död stock. De togo honom en i hvardera skuldran
och lyfte upp honom. Därpå släppte de honom, och han
föll till marken som en säck lumpor.
Han rycktes upp igen, skakades och fick både stryk
och stränga tillsägelser att resa sig upp.
»Jag mår bra», mumlade Jim; »hit med din skallra!
Låt honom bita — hvem bryr sig om det? Whisky skall
bota’t — tag hit whiskyn!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
