Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter ytterligare tämligen hårdhändt behandling,
vaknade mannen ändtligen så mycket till besinning, att han
kunde ragla framåt, delvis stödd på sina två vänner, af hvilka
den ene tog hand om hans bössa.
»Om jag vetat, att det icke var någon fara med honom»,
sade Altman förargad, »skulle han icke hafva fått en droppe
af mig. Den ende man, som kunde gifva oss de
upplysningar vi behöfva, är ju nu liksom död för oss.»
Sällskapet gick framåt alldeles på samma sätt som förut
under dagens lopp, utom att ännu större försiktighet
iakttogs. De gifta kvinnorna höllo sig i midten och deras
män tätt intill dem. Hastings tog ledningen, såsom han
alltid gjorde i Boones och Kentons frånvaro, och hade icke
gått långt, förrän han märkte, att de följde en upptrampad
stig. En af karlarna på hans högra sida och en annan på
hans vänstra hade några ögonblick förut märkt detsamma.
De tre gångstigarna löpte jämte många andra längre fram
tillsammans till en.
Dessa voro de förut omnämnda spår, som gjordes af
de vilda djuren på deras väg till sleket, som låg ett stycke
på andra sidan om Skallerormsklyftan. Flyktingarna voro
nu helt nära detta illa beryktade ställe, och ansvaret för
sällskapets räddning hvilade nu helt och hållet på Weber
Hastings’ skuldror. Denne höll sig alltid minst femtio
fot framför sin närmaste följeslagare.
Hastings uppfångade plötsligt ett svagt prasslande ljucl
rakt framför sig. Han stannade genast och lyssnade. Det
hördes i nästa ögonblick längre åt höger. Han visste, att
det härrörde från en af shavanerna, ty icke ens dessa kunde
med all sin skicklighet röra sig i detta mörker fullkomligt
ljudlöst.
Plötsligt förnam han ett ljud af helt annat slag. Det
var, som om något gled fram öfver löfven och åtföljdes af
ett sakta surrande, hvilket Hastings genast igenkände, ty han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
