Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lycka för de nödställda flyktingarna, erbjöd den Hastings
och hans erfarna spejare åtskilliga anledningar till oro.
Månen visade sig snart på himmelen, men de hastigt
framilande molnen gjorde dess sken osäkert och vilseledande.
Ena stunden kunde ett föremål urskiljas rätt långt ute på
floden, i nästa ögonblick åter behöfdes det ett par skarpa
ögon för att upptäcka en kanot på halfva det afståndet.
Men mera oroande än allt annat var den västliga vinden.
Denna blåste oafbrutet och med stor våldsamhet rakt
uppåt floden. Den suckade bland träden och satte grenarna
i rörelse, så att det ständigt prasslade i dem. Detta var
uteslutande till indianernas fördel, ty utan någon särskild
försiktighet kunde de komma den lilla befästningen så nära
de ville med ringa eller ingen fara att upptäckas. Och att
de genast skulle begagna sig af denna omständighet, därom
kunde man vara öfvertygad.
Hastings hade icke glömt att påminna sina vänner om
att de när som helst kunde vänta Simon Kentons och
möjligen Daniel Boones ankomst. När de nalkades, skulle de
göra det lika ljudlöst som Pantern själf, och man kunde
icke vara nog försiktig för att icke i mörkret förblanda dem
med fienderna. Men alla insågo denna fara och skulle nog
icke utsätta sig för att skada sina vänner. Dessutom kunde
man vara öfvertygad därom, att Kenton och Boone i tid skulle
gifva sin ankomst tillkänna genom någon signal, som alla
spejarne kunde förstå.
De flesta männens sömn hade under de sista tjugufyra
timmarna varit mycket knapphändig och oregelbunden, men
läget var så spännande, att man icke behöfde frukta, att
några skulle falla i sömn, förrän faran var öfver. Om
någonting var säkert, var det, att vaksamheten inom den
lilla kretsen icke skulle slappas, så länge den var nödvändig.
Fruarna Ashbridge och Altman sutto med ryggarna
emot den splittrade asken, och Mabel, som föga förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
