- Project Runeberg -  Spöket på floden. Berättelse från nybyggarlifvet i Kentucky /
155

(1898) [MARC] Author: Edward Sylvester Ellis Translator: Paul Hallström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Spejaren visste, att han hade mannen i sitt våld, och inom
några sekunder var striden slut.

Om endast den minsta ljusglimt hade upplyst skogens
mörker på detta ställe, skulle Mabels räddning hafva varit
säker; men hon förstod icke meningen med den
fruktansvärda tvekampen, och i samma ögonblick som hennes
vaktare för att försvara sig själf släppte sitt tag om hennes
arm, skyndade hon bort i mörkret med förhoppning att själf
kunna finna sina vänner på pråmen.

»Hvar är du, min flicka?» ropade Kenton, som trefvade
omkring sig med ena handen och i hvarje ögonblick väntade
att vidröra henne.

Men den lilla hörde honom icke eller, om hon gjorde
det, hade ingen aning om hvem han var, och snart hade
Kenton förvissat sig om att barnet, som han nyss förut
hade befriat, åter försvunnit, han visste icke hvart.

Han hoppades dock, att hon försökt återvända till båten,
hvarifrån hon så plötsligt blifvit bortförd. I sådant fall kunde
det finnas en möjlighet att rädda henne, om spejaren gick
raskt till väga; ty genom att skynda sig tillbaka var han
säker att träffa på henne, om det också vore midt ibland
fienderna; men om han dröjde, måste hon oundvikligen åter
falla i shavanernas händer.

Det var klart för Kenton, att ingen på pråmen märkt
förlusten af barnet, och om den också blefve känd af flickans
vänner, kunde de icke bringa henne någon hjälp. Spejaren
hade i sanning haft tur, då han icke under det allmänna
tumultet blef angripen af någon bland fienderna.

Han banade sig åter väg till flodstranden men höll sig
försiktigt i mörkret, medan han gjorde sina iakttagelser.
Månen lyste ännu klart, och i dess sken såg han, att
pråmen befann sig ungefär femtio fot ifrån honom och att detta
afstånd alltjämt växte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eesspoket/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free