Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Förloradt hopp.
et vore fåfängt att söka beskrifva den sorg och
förvirring, som rådde bland pråmens besättning vid
upptäckten, att lilla Mabel Ashbridge saknades.
Hennes föräldrar och broder, som i början blefvo mycket
uppskakade, visade dock stort lugn och själsnärvaro. Liksom
på en gemensam ingifvelse vände de sina blickar mot de
två män, som bäst voro ägnade att gifva dem råd och hopp,
nämligen missionären Finley och Daniel Boone.
Georg Ashbridge var den förste, som bröt den hemska
tystnad, som följt på den förtviflade moderns skrik. Han
vidrörde Boones arm och frågade:
»Kunde vi icke ro pråmen tillbaka till stranden, anfalla
shavanerna och återtaga flickan, innan de få tid att samla sig?»
»Det kunde vara möjligt», svarade spejaren vänligt, »om
vi hade dagsljuset till vår hjälp, men icke så länge natten
räcker. Jag hade en son, som blef nedskjuten af de
kanal-jerna, just som jag satte foten på Kentuckys område, och
de bortförde en af mina döttrar, hvilken jag återtog från
dem, men omständigheterna voro helt andra då än nu.»
»Men vi måste göra något; vi kunna icke återvända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
