Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den krigare, som vågat föreslå ett annat tillvägagående än
det, som redan blifvit bestämdt af höfdingen.
Endast blickarna talade, då mannen med flickans hand
i sin gick borl från lägret utan tecken till brådska eller
fruktan och försvann bland träden.
Med hjärtat öfversvallande af tacksamhet mot Gud för
den underbara räddningen ur det sällsamma äfventyret
banade sig den vördnadsvärde mannen väg genom skogen.
Alltjämt höll den lilla flickan sin hand förtroendefullt i hans,
medan han tröstade henne med löftet, att hon snart skulle
få träffa sin fader, moder och broder, hvilka väntade henne
på andra sidan floden. Liksom sällskapets öfriga
medlemmar var hon uthungrad, men det var ingen säkerhet för
atl icke hon liksom de äfven under de följande timmarna
skulle få förblifva utan föda.
Då missionären kom ned till flodstranden, fann han
Kenton, som satt i kanoten och väntade med åran i sin
hand. De två männen logo betydelsefullt, då deras ögon
möttes. De fattade under tystnad hvarandras händer, och
sedan de satt sig till rätta i båten med Mabel emellan sig,
foro de öfver till andra stranden.
Och medan den smidiga farkosten plöjde Ohios lugna
yta på denna vackra sommarmorgon för hundra år sedan,
berättade spejaren om sin strid med Wa-on-mon,
shavaner-nas höfding.
»Det dröjde en stund, innan den skurken begrep, hvad
jag menade, då jag sade, att han kunde gå; han ville först
icke mottaga det lif jag erbjöd honom utan sade, att det
tillhörde mig och icke honom. Men jag sade», tilläde
Kenton med ett leende, »att jag således kunde göra, hvad jag
ville därmed, och därför kastade bort det.»
»Det var säkert en öfverraskning för honom»,
anmärkte Finley.
»Ja, och det en^stor ändå! Då han slutligen fick klart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
