- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
5

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Sådant våp den Lovisa är! Bränvin måste finnas;
får han icke aptitsupen, så kommer jag ingen väg med
honom sedan. Tag flaskan, Lovisa, och se här får jag
väl spendera aderton skilling. Var flink nu bara in till
distillatorn, och på hemvägen kan du be’ madam Larsson
i portgången, att hon kommer upp och tittar till sakerna
här ute, medan du passar upp vid bordet.»

Medan mor och dotter nu befunno sig ensamma,
återtog Emmy det första ämnet.

»Jag skall icke mera nämna att herr Rossby är
fattig, efter mamma ej har sympati för verklig, ådel
fattigdom; men jag skall i stället upprepa, att fröken
Köler bestämdt icke kommer hvarken till middag eller
kaffe. Hon* är sjuk, och då har jag ju ingen som
ackompanjerar mig, när min herr svåger begär, som
vanligt, en sång att smågnola för sig sjelf tills han
somnar. Och alltid skall det vara ur någon opera,
annars kunde jag hjelpa mig sjelf. Vi bli verkligen
strandsatta, om ej mamma besluter sig att bjuda upp
herr Rossby.»

»Ja, det vore nog angenämt för den unge
musikanten, att någon gång få äta sig riktigt mätt. Men jag
känner honom ju inte.»

»Det kan mamma aldrig säga, då han flera gånger
varit så artig och öppnat porten för oss. Och en gång
sammanträffade vi ju, då han kom hem från herr
Torsslows teater. Mamma har nog också sett honom
der, i orkestern, der han spelat hela vintern.»

»Ja, nog känner jag igen karl’n! Då vi träffas i
nedre förstugan, som sker emellanåt, då han släpper ut
sina musikelever eller sjelf går bort, så sopar han ju så
godt som halfva golfvet med hatten, den han ändå så
väl behöfver spara. Men sådant slags ödmjukhet liknar
sig snarare till öfverflödig artighet likar emellan, än en
riktigt fattig ynglings blygsamma väsende. Hans utseende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free