- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
15

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

aldrig bort häntydas på. De skulle nog i öfrigt torka
in... ja, det skulle de.

Mågen blef synbart missnöjd, men det oaktadt
jämkade det sig icke till något godt förhållande å
generalskans sida, innan hon fått tid på sig att betänka,
huru dumt det ändå var att stöta sig med honom, och
när han nu med bestämdhet talade om, »att på en gång»
rangera svärmors affärer, så att hon kunde få det mera
lugnt, kom lyckönskan fram och äfven handen, på hvilken
han tryckte en helt vördnadsfull kyss.

Det var just vid denna angenäma slutpunkt, som
konsultationen framskridit, då herr Vincent Rossby slog
an de första briljanta ackorden på pianot.

»Nå, det här blir härligt ; man hör genast att han
är mästare på instrumentet,» hviskade Klas Arvid, »och
konserten började just lagom.» Han lutade sig med
handen öfver ögonen tillbaka i soffhörnet, dels för att i
ro njuta och dels för att säga till sig sjelf, att »om
familjefriden köptes till ett något dyrt pris, så — var
i alla fall en gång icke mer än m gång.» Hennes nåd,
som också drog sig tillbaka i sitt höm, råkade
besynnerligt nog att i stället för den inkräktande efterträderskan
för sin andliga syn se en gammal spanmålshandlare,
invirad i bankpapper, men derjemte en annan icke fullt
tillfredsställande syn, nämligen en hurtig, ljuslockig pojke,
som brukade fara fram och åter genom förstugan för
att efterfråga, »om bror Vincent icke var hemkommen än».

Inne i salen utströmmade nu Emmys sköna röst.
Det var något ur »Lucie», och hon sjöng så ljuft och
hänförande älskligt, att det bevekte virtuosen vid pianot
att sedan låta höra en praktfull, djup mansstämma. Emmy
visste knapt till sig då han sjöng. Ack, hur han sjöng:

»O, Lucie, du mig besegrat har!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free