- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
69

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Så mycket mera skäl då, att jag är på min vakt,
mamma. Jag är icke af det slaget flickor, som
uppmuntrar en man för nöjet att få ge honom en korg.»

»Hur decideradt du talar! Jag har sannerligen
aldrig hört dig utveckla en dylik sjelfständighet ... Och i
fall han har allvar?»

»Låt det ej komma dit hän, mamma! Jag känner,
att mamma har rätt deruti, att jag blifvit mera
sjelf-ständig i mina tankar än förut... och derför döljer jag
icke, att om majoren någonsin — det jag ej vill tro —
framställer eg så beskaffad önskan till mig, så blir
det nej!*

»Än om jag säger, att det icke får bli nej? Han
har nyss tillträdt en ärfd egendom, är adelsman, med
en god ställning i lifvet och dessutom en beskedlig och
fridsam man.»

»Alla dessa egenskaper verka ej på mig. Och huru
ledsen jag än är att motsäga mammas vilja i något,
så nödgas jag att göra det, i fall ej hans möjligen
tilltänkta frieri förekommes.»

»Tänker du då på någon annan, enfaldiga barn?»

• Emmy blef blodröd. »Hvilken rättighet skulle jag
ha att tänka på någon annan? Jag säger blott, goda
mamma, gif majoren ingen uppmuntran, ty aldrig blir
jag hans hustru. Må mamma nu tro mig!»

Generalskan gick tillbaka in i sängkammaren. Hon
såg, att de ödmjuka dagame med lydnad utan
resonne-mang icke vidare voro att återfinna i Emmys lif. Länge
hade hon varit ett undfallande barn; nu hade hon
hastigt vuxit upp till en qvinna — och till en qvinna,
som, ehuru med mildhet, bestämdt skulle styra sin
egen väg.

»Om jag ändå visste,» öfverlade generalskan, »huru
mycket farbrodern vill göra — kanske aldrig grand ...
Jag begriper ej hvad råd jag skall taga.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free