- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
73

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Är majoren fyrtiosju år? Då måste vi båda vara
årsbarn,» svarade generalskan, som naturligtvis icke
kunde häntyda på hvad majoren så afgjordt bestämt sig
for att glömma.

ȁrsbarn! Fru generalskan ser vida yngre ut.
Men i alla fall äro vi båda i lifvets tryggaste och
lugnaste, jag vågar säga behagligaste ålder.»

»Hvad i all verlden skall det blifva af det här?»
tänkte generalskan. »Jag tror att mannen tänker fria
till mig sjelf... Gud bevars! Jag har ej haft
giftas-tankar på åtminstone femton år, då jag afslog den ende
fattige friare jag haft sedan jag blef enka... Men
fyrtiosju år — det fattas mig ändå en månad — är väl
ingen löjlig ålder för att förändra stånd. Jag känner
mig emellertid så échaufferad öfver den här
vändningen, att jag borde haft min solfjäder.»

Majoren hade med största uppmärksamhet iakttagit
det intryck, han varsnade som följd af sina väl lagda
ord. Efter en lagom paus yttrade han i så högtidlig
ton, som stundens vigt kräfde: »Min rang är, i
jem-förelse med den, fru generalskan innehar, underhaltig,
men jag är en behållen man. Jag har aldrig varit en
rumlare, utan ständigt fört ett synnerligen måttligt lif,
för hvilken orsak mina kamrater ofta kitsligt försökt
reta mig. Men jag har hellre låtit dem skratta åt mina
principer, än jag fallit in i den ton och det lefnadssätt
som unga krigarämnen anse bäst anstå herrar militärer.
I öfrigt vågar jag bedyra, att jag aldrig med vett och
vilja sårat någon menniska, och den tacksamhet, den
ödmjuka, vördnadsfulla och aldrig upphörande
tillgifven-het, jag skulle visa, i fall fru generalskan värdigades
förstå min blygsamma önskan, denna tillgifvenhet skulle
blifva sådan, att den kunde tillfredsställa en ädel dams
anspråk.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free