- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
74

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Min gode, min bäste herr major, jag är på en
gång så öfverraskad, rörd och erkänsam för detta
hedrande anbud, att jag nästan är konfys. Jag, i öfrigt
fattig och med en ännu oförsörjd dotter...»

»Min nådigaste fru, hvad betyder fattigdom, i fall
en man, som har en egendom, den han ensam skall
förestå både i det han begriper och icke begriper, lår
en hjelp, den han kan sätta öfver både sig sjelf och
det han eger? Har han ej då i stället fått rikedom?»

»Nå, hvad det beträffar att styra ett hushåll, så
vill jag tro, att jag deruti aflagt min lärospån, och jag
förmodar, att stället icke är större än ...»

Generalskan hade nu i synnerhet behöft solfjädern.

»Nej, det är en blott medelstor egendom på cirka
femtio tusen riksdaler. Men sålde jag den, skulle den,
efter hvad jag hört, betala sig så väl, att de små
inteckningar, som finnas i den, torde betäckas utom detta
belopp. Men då man jemför räntan på detta kapital
med tryggheten och behaget af att bebo en rätt vacker
och väl bebygd landtgård, der jagt, fiske och
fruktträdgård öka intresset, så tror jag det är säkrast behålla
hvad man har.»

»Ja, den åsigten delar jag fullkomligt. Men säg
mig uppriktigt, hvad som förorsakade denna vändning i
tankame?»

Nu började den stackars majoren rodna upp öfver
öronen. Icke kunde han gerna säga, att hans gamle
bekantes, affärsmannens, gyckel jemte ett senare samtal
med honom haft denna följd. Majoren såg alldeles
konsternerad ut.

»Nå, nå... jag vill ej vara sträng ännu!*
Generalskan smålog uppmuntrande.

»Herre, lefvande Gud, då är jag måhända så
lycklig, att... att... att... jag får säga du ?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free