- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
84

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och så lemnade modern tvärt rummet och huset,
utan att gifva den alldeles förvirrade unga flickan tid
att svara eller ens att tänka.

Darrande från hand till fot sjönk hon ned i
för-makssoffan och sökte göra sig förtrolig med det okända,
men ofattliga, som på ett så underligt sätt skulle komma,
och häruti hade hon knapt hunnit till de första
motsägande aningarna, då dörren från salen gick upp och
Vincent kastade sig till hennes fötter, betraktande henne
med afgudande förtjusning, medan hon gömde sitt
an-sigte för dessa strålande, frågande blickar.

»Jag har din mors tillåtelse,» hviskade han, »men,
ty värr, vilkorliga tillåtelse. Skall du förskjuta mig, om
jag ej kan gifva dig mycket mera än mig sjelf och en
ganska måttlig lefnadsställning? Blott jag nu först får
veta, om du älskar mig, skall du sedan få veta allt.»

»Och blott jag får tid att tänka, skall jag svara,
men det sker icke förr än vi sitta sida vid sida, ej så
här,» sade hon sakta och blygt och med ett vackert
bemödande att visa sig förståndig.

»Nå väl, nu sitter jag på tre stegs afstånd, låt mig
ej lida längre. Jag har under åtta dagar lefvat i
skärselden. Får jag nu lefva i himmelen?»

»Icke så brådtom,» svarade hon mildt leende...
»Hör, jag skulle icke vilja börja denna vigtiga stund
med ett osant uttryck, derför nekar jag icke, hvad ni
sjelf redan anat, ty utan en säker aning hade ni visst
varit allt för grannlaga att så här... men... Ack, jag
uppmanar eder att tåligt höra mig till slut!... Det är
genom de besynnerliga ord, mamma nyss uttalade till
mig, klart, att den tillåtelse ni fått för detta möte måste
sammanhänga med omständigheter, som det är min
rättighet att fullt veta, innan minsta ord mellan oss kan
talas om kärlek. Gif mig en tydlig öfversigt af
ställningen. »

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free